Onlinespel som social plattform eller förtryck?

Jag läste någonting tråkigt nyss. En mamma skriver in till frågespalten för Allt om barn (någon slags gemensam sida som både DN och Expressen hämtar artiklar från) och är orolig för sin 18-åriga son. Hon skriver bland annat:

"Han har inga kompisar som han gör saker med, det verkar som att han har lite kontakt med några klasskompisar på nätet, men han gör ingenting på kvällarna och helgerna utom att sitta framför datorn.

Jag har förbjudit nätspel på t ex World of Warcraft, men han sitter och
spelar andra strategispel (dock inte internetbaserade, vad jag vet om)."

Tragiskt nog hoppas jag verkligen att det förbudet bottnar i ett grovt missbruk från pojkens sida, annars har vi här ett typexempel på en förälder som inte bryr sig om att sätta sig in i sina barns intressen. Det finns få aktiviteter som är så socialt öppna och inkluderande som den här sortens onlinespel.

"Nej, jag kan inte stänga av och komma och äta middag, jag spelar!" har ofta den underliggande betydelsen att "Det finns femton helt verkliga personer i olika delar av världen som jag umgås med och som sitter här och väntar på mig. Om jag stänger av nu kommer vi alla att förlora spelet för de behöver just mig. Jag är bra på någonting viktigt."

Onlinespel kan vara en väldigt bra social faktor för människor som är blyga, fula, tråkiga eller av andra anledningar tycker att det är jobbigt eller svårt med sociala relationer i verkliga livet. Det kan också fungera som ett avstamp för att träffa nya vänner att senare börja umgås med även i verkligheten. Tyvärr finns det också möjligheter i det som inte är lika trevliga.

Jag hörde en gång en person prata om onlinespel som ett medel för staten att hålla sjuka och fattiga människor i schack. "Här har du ett drägligt låtsasliv, det är billigare än ett riktigt." För vem behöver pengar, vård eller en ljus framtid när man kan ta ut sina ambitioner på att driva det mest framgångsrika WoW-guildet istället?

Läs även andra intressanta bloggar om onlinespel, World of Warcraft, föräldrar.

Min pojkvän

(Sorry, inget privat skvaller i det här inlägget heller...)




















Det pratas en hel del om att datorspel är våldsamt och kan ge barn en skev bild av verkligheten. Ofta beror det på att föräldrarna inte kan ta ansvar och hålla sig till angivna åldersrekommendationer, men likväl är våldsamma datorspel någonting farligt och läskigt. Idag skickade kotte en länk till någonting som jag tyckte var snäppet värre. För barn från tre år finns spelet Min pojkvän. Spelet beskrivs såhär:

"Välj en utstyrsel och få killarnas uppmärksamhet. Lär dig vad killarna gillar så att du kan hänga med dem. Förbättra din styling och flörta på telefon."

På spelets omslag kan man dessutom läsa att målet med detta är att hitta sin sanna kärlek. Hej, här ger vi barnen en verklighetsuppfattning som klår GTA med hästlängder!

Det har gjorts en hel del försök till att göra tjejspel. Det är tråkigt att de så ofta väljer Veckorevyn som tema för dem, istället för att fokusera på något bra. Här har vi ett spel som, av beskrivningen att döma, handlar om att anpassa sig för att bli accepterad. Istället för att göra tjejerna våldsamma så gör vi dem underställda killarna, och jag vet inte om det är så mycket bättre.

Mäktigaste tjejerna i spelbranschen

IT24 publicerar idag hela listan med de mäktigaste tjejerna i spelbranschen. Synd att hela listan bara består av tio namn. Roligt däremot att Aimée Kreuger, ordförande för Sverok, har gått från att inte nämnas alls till att ligga på tredje plats. Sverok har inte vuxit så enormt mycket de senaste åren, och vi har haft kvinnliga ordföranden i många år nu, så det är kul att de äntligen lagt märke till oss!

Pokémon - Gotta Catch 'Em All!

Häromveckan fick jag ärva ett Gameboy Advance SP av en lillasyster, som numera uppgraderat sig till DS. Det är en vikbar form av gameboy som passar perfekt i jackfickan. Tyvärr fanns det inte så många spel som intresserar mig, men jag valde att vara lite nostalgisk och tog mig an Pokémon Sapphire. Jag har inte spelat Pokémon sedan Blue Version var ny, så jag kände att jag har lite att ta igen.

Till en början kände jag mig väldigt hjälplös i spelet. Den blå versionen kunde jag utan och innan, och att pussla ihop ett lag som funkar spelet igenom men med bara Pokémons som går att fånga i början av spelet var inga problem. Jag visste vilka styrkor och svagheter alla hade, hur de kommer att utvecklas och vilka attacker de kommer att lära sig. I Sapphire hade jag verkligen ingen aning. Mitt lag är därför en vild chansning. Jag tycker inte om att byta ut Pokémons efterhand, utan vill spela med samma lag spelet igenom. Dessvärre har jag gjort två byten i den här omgången: En Ralts byttes till en Swablu, som senare i sin tur byttes mot en Cacnea. I övrigt har jag hållt mig till mitt startlag. Och så här långt har det funkat skitbra! Jag har bara förlorat en match, och det var en gymledare som jag plockade på andra försöket.

Jag döper alla Pokémons jag fångar efter den första person jag kommer att tänka på när jag ser den, eller läser namnet. Med undantag för Fluffy har alla fått namn efter riktiga personer. Det här är mitt Pokémonlag:

























Egentligen är Pokémon ett ganska tragiskt spel. Det går ut på att fånga pokémons som man sedan ska träna, ge godis, gosa med och sköta om. Hur snäll man än låtsas vara mot dem finns det dessvärre bara ett syfte: Att låta dem slåss mot andra pokémons. Man promenerar eller springer eller cyklar runt i världen och så fort man stöter på en annan pokémontränare är det dags. Likt kamphundar hetsar man sina pokémons att slåss mot varandra tills en av dem kollapsar av utmattning. Den förlorande tränaren får då betala en viss summa pengar till vinnaren och sedan är det inte mer med det. Så fort man besökt ett pokécenter där det stackars utslagna djuret får återhämta sig i några sekunder bär det av ut för att slåss igen. Pokémon är en värld av djurplågeri.

Läs även andra intressanta bloggar om: Pokémon, Nintendo,djurplågeri.

The Legend of Zelda: Twilight Princess

Med hjälp av småsyskonens Wii började jag spela The Legend of Zelda: Twilight Princess för ett tag sedan. Zelda är den spelserie som ligger mig varmast om hjärtat, och Ocarina of Time är fortfarande det bästa och mest välbalanserade spel jag någonsin har spelat. Förväntningarna på Twilight Princess var därför höga, eftersom detta spel går tillbaka till att likna den stil och stämning som fanns i Ocarina of Time.

Om mitt Zeldasinne har rätt så har jag kommit drygt halvvägs i spelet nu: Jag har tappat bort Zelda, hittat det legendariska mästersvärdet och är på väg ut i öknen. Tyvärr är jag ganska besviken på upplägget i spelet. Jag vet inte om det är jag som har vuxit till mig lite sedan jag spelade TV-spel sist, men Twilight Princess känns tyvärr otroligt linjärt. Jag får steg för steg-anvisningar från skuggvarelsen Midna som ständigt följer efter mig, och det finns inte så många andra val än att följa dem. Jag upplevde en mycket större frihet av att själv springa runt och utforska världen och lösa småuppgifter i de tidigare spelen. Här känns det som att även småuppgifterna är en del av den linjära raddan.

Stämningsmässigt tycker jag däremot att spelet är otroligt trevligt. Grafiken är inte lika vass som i nya speltill 360 eller PS3, men det ser jag definitivt inte som ett problem. (Och för mig som inte spelat tv-spel på allvar sedan N64 är detta ändå en otrolig uppgradering!) Det finns en dynamik och känsla av interaktion mellan karaktärerna som inte alls har funnits i tidigare spel. Känslor och stämningsuttryck är tydliga och människorna i världen har ett levande skimmer över sig. De otroligt laddade filmsekvenserna mellan Link och Ilia i början av spelet gav verkligen känslor av sådan där mysig läs-mellan-raderna-spelromantik. Misstänker dock att han inte kommer lyckas få någon tjej i det här spelet heller ...

När det gäller spelmusik har jag fått ett nytt favoritstycke i det här. Tyvärr hittar jag ingen som gjort en video som ens i närheten av fångar stämningen i spelet vid tidpunkten, men här är är musiken i alla fall. Det är pianostycket som spelas när man springer runt med den döende Midna. Det berörde mig verkligen när jag flängde runt i staden som varg och alla människor flydde från mig, och sedan ensam nere i tunnlarna med vatten. Då saknade jag Midnas tjat.

Twilight Princess är det första och enda spel jag spelat till Wii så här långt, trots att jag har en hel bunt liggandes här hemma. (Mario Galaxy blir nästa projekt, om inte syskonen krävt tillbaka spelet innan dess...) Det tog en liten stund att vänja sig vid kontrollen, men den är otroligt bekväm. Rörelsefriheten ger betydligt bättre möjligheter till vettig ergonomi än vad de klassiska kontrollerna gjort. Att vifta med svärdet är kul, men jag tycker fortfarande att det känns klumpigt och ovant att sikta med t.ex. pilbågen. Döende batterier är också en plåga!

Än så länge har jag nog förhoppningsvis en bit kvar att spela, men jag återkommer med fler kommentarer när allt är över. =)

Läs även andra intressanta bloggar om: Zelda, Twilight Princess,Wii.

Lite speltips

Det finns väldigt många människor som tycker om att spela spel på internet. Några spel är bra, andra spel är dåliga. De flesta är ganska meningslösa. Sedan finns det vissa spel som är helt genialiska. Tyvärr nöjer sig flera personer i min närhet med att spela Neopets, därför tänkte jag tipsa om lite bra spel istället.

Min absoluta favoritsida sedan länge är Orisinal. Den innehåller spel som inte bara är spel, de är en perfekt komposition av underbar musik, otroligt vackra animeringar och enkel men underhållande spelmekanik. De jag tycker bäst om är A Dog for All Seasons, Winterbells och Pocketful of Stars. Sedan är The Crossing definitivt ett av de vackraste spelen, men spelet i sig blir lätt lite långtråkigt. Slutligen är även Bugs och These Little Pigs två spel som måste testas.

En annan trevlig sida är Eyezmaze vars spel går i en helt annan utseendemässig stil, men där mekaniken i ett par av dem är liknande. Mest intressanta här är Tontie och Vanilla.

En sida som jag har upptäckt relativt nyligen är Kongregate. De har otroligt många spel av varierande kvalitet så deras arkiv är väl värt att ta en titt på. Det spel jag har spelat mest här är Desktop Tower Defense 1.5.


Läs även andra bloggares tankar om: Flashspel, Orisinal, Eyezmaze, Kongregate.

Reklam i The Sims? Tänk på barnen!

Ett par mammor gnäller idag i Aftonbladet över att H&Ms nya klädkollektion går att köpa som tilläggspaket till The Sims. De tycker att det är för mycket press överallt annars i samhället, och vill inte att detta ska finnas i spel också. Barnreklam är ondska. Att få små oskyldiga barn att vilja ha märkeskläder är fel och elakt.

Jaha? När jag gick på mellanstadiet ville man också ha märkeskläder. Det var långt innan The Sims kom. Troligtvis gällde detsamma när min mamma gick på mellanstadiet också. Och långt före det. Jag är väldigt skeptisk till att pressen på barnen ökar av att deras simmar får fler kläder att välja mellan. Jag är fullt övertygad om att grupptryck är det som sätter mest press på barn i den åldern - så satsa på att utveckla deras självkänsla istället för att skydda dem från reklam.

Det roliga är att detta inte är någon ondskefull barnreklam som smyger sig på ungarna när föräldrarna sover. Det här är ett expansionspaket till spelet som man betalar för. 129 kr kostar spelet på CDON. Ett barn som har dessa pengar, och kan köpa spelet utan att arga-mamma säger nej, har uppenbarligen fått ett förtroende av sina föräldrar. Jag är övertygad om att de inte kommer att sitta och gråta över att de inte kan få alla kläder de sett i sitt nya reklamspel. Speciellt inte eftersom spelet enbart innehåller vuxenkollektionerna, och riktar sig till de 79% av spelarna som är över 18 år.

Datorspel - inget för tjejer.

Swedish Game Awards är en tävling för spelutvecklare. Prisutdelningen hölls förra helgen i Kulturhuset, i samband med en mindre mässa. Totalt delades 130 000 kr ut i prispengar!

Många utställare var där och visade upp sina skapelser, gjorde reklam för sina skolor, delade ut godis eller bara minglade. Sverok ifrågasätte normativiteten i spel. En övervägande majoritet av alla protagonister i TV-spel är vita män, och detsamma kunde sägas om besökarna på SGA.


Jag och kotte var där, utklädda till The Great Giana Sisters. Med nyinköpta peruker och klädsel i gräslig färgkombination var det förvånansvärt många som lyckades identifiera oss utan problem. Och trots att detta spel från det förlorade 80-talet, av inte helt oförklarliga skäl, anklagats för att vara en Super Mario Bros-ripoff är dessa kvinnliga karaktärer mycket mer självständiga än de flesta vi fått se i senare tids datorspel.


SvD ifrågasatte avsaknaden av tjejer i samband med SGA, men ... Är det konstigt att nästan bara killar spelar tv-spel när en så stor del av alla kvinnliga spelprotagonister är lättklädda, storbystade tjejer som gärna springer runt utan BH? Aj. Var är realismen? Vilken kvinna med vett i skallen skulle springa runt och döda orcher iförd ringbrynjebikini?

Jag har väldigt lätt för att tröttna på spel, och ofta beror det på att de är enformiga och inte känns ett dugg genomtänkta. Förra veckan spelade jag Max Payne, och så långt jag kom i det spelet hann jag träffa på en (1) enda människa som inte försökte skjuta ner mig. Visst, det är ett skjutspel, men tycker någon verkligen att det är kul i längden? Om jag hade velat ge upp och överlämna mig till polisen så hade jag inte kunnat göra det, för karaktärerna skjuter först och frågar sen.

Ett annat problem kan vara att i de spel där man faktiskt kan välja att spela som kvinna (och detta val innebär någon skillnad i spelet) så har den kvinnliga halvan av spelet inte alls ägnats lika mycket energi som den manliga. Just nu spelar jag Baldurs Gate 2, ett spel där man kan ha en romans med andra karaktärer i spelet. Som kvinna finns det bara en enda person jag kan ragga på. Hade jag istället valt att spela en manlig karaktär så hade jag haft tre snygga tjejer att välja på. Spelet i övrigt vimlar av manliga karaktärer, så hur svårt hade det varit att lägga in några till? Eller är det kanske så att man som kvinna bara får dejta den pryda riddarwannaben för att minska risken att bli gravid? Man kan ju inte dras med en unge i ett spel där man ska slåss mot monster.

Det finns bara två spel som hållit mig sysselsatt överlägset mycket längre än några andra (bortsett från tämligen linjära äventyrsspel och Age of Empires 2) och det är The Sims och Harvest Moon: Friends of Mineral Town. I The Sims ska man vattna blommor, städa och laga mat. I Harvest Moon ska man odla potatis, mata sina höns och rensa ogräs. Dessutom kan man köpa köksmaskiner man egentligen inte har råd med från TV-shop. Det är stabila och vardagsnära spel! Man kan göra alla de där sakerna man borde göra, men man behöver inte resa sig från datorn.

Ett snällt spel

Nästan alla jag känner tycker om att spela elaka spel där man ska skjuta folk, hugga ihjäl folk eller stjäla saker av folk. Det är lite elakt tycker jag! Därför skulle jag vilja slå ett slag för The Sims 2: ett snällt spel! Det är ett spel där man ska skura toaletten, diska, betala räkningar, rensa ogräs, bädda sängen och alla andra sådana där saker som man egentligen borde göra på riktigt.

En bra sak är att till skillnad från de flesta andra spel så går inte uppdragen ut på att man ska döda 77 monster eller samla 15 vargtänder. Här har gubbarna önskemål i stil med att äta varma mackor, köpa en soffa, bli smala, lära ungarna prata, träffa nya människor, festa eller ha sex. Ibland vill de ha sex offentligt, ibland med en massa olika personer och ibland med någon annan än sin partner. Det är ett ganska gulligt spel. Dessutom kan man göra gubbar som liknar sina vänner, och så kan man ha sex med dem! Perfekt för alla tjejer som funderat över hur eventuella barn tillsammans med XXX skulle se ut liksom... Det jobbiga är att ibland kräks de bara hela tiden när de är gravida, och då är man tvungen att städa badrummet ännu mer. Och det tycker de inte är så roligt!

Bäbisarna är dessutom ganska gnälliga. De blir hungriga mitt i natten, skriker och väcker hela huset, kräks på en när man försöker leka med dem genom att hissa upp dem i luften, luktar illa och är i allmänhet ganska tråkiga. När de har vuxit upp till småbarn som kryper runt på golvet är de däremot hur söta som helst :D Då kan de leka med saker, plaska i toaletten så att det skvätter vatten på hela golvet (som någon annan måste städa upp sen...) följa efter folk eller tjuväta choklad. Asgulligt! Och till skillnad från första Simsspelet så åldras gubbarna hela tiden, och till slut blir de gamla och dör. Så tröttnar man inte lika snabbt :)

Det enda som är tråkigt är att min dator inte är tillräckligt bra för att spelet ska fungera ordentligt! :/

Internetspel

Det är asbra med spel när man har tråkigt! (Och annars också). Medan jag har varit här nere i Skåne har jag börjat spela två spel som jag egentligen hade tänkt undivika. World of Warcraft och OGame.

WoW är ganska roligt. Jag har en jättesöt nightelftjej som har asstora öron och hår i någon turkosaktig färg. Hon är jättesöt och kan hoppa och springa och döda spindlar. Man kan dansa också, det ser jättefånigt ut. Sen kan man äta äpplen eller revbensspjäll! Revbensspjäll är asgott... Det jobbiga är att ibland så går jättespindlarna ihop och anfaller flera stycken på en gång och det är inte så roligt för då dör jag. Jag har inte riktigt klurat ut vad som är nackdelen med att dö, för så fort man har dött så blir man ett spöke. När man som spöke har hittat tillbaka till sin kropp igen så blir allt som vanligt. Det är inte som i Super Mario att man har tre liv och sen är det game over liksom...

OGame är ett mycket konstigare spel. Där ska man ha planeter och bygga hus och rymdskepp och laserkanoner. Jag har tre planeter som heter Rosa Fluff, Tiger och Frr. De är asbra! Erik tyckte inte att man kunde ha ett namn som Rosa Fluff när man ska ta över världen, men det tycker jag att man visst kan! Det som är bra är att Wille är asduktig på OGame, så han kan hjälpa mig en massa. Men nu börjar jag klara mig alldeles själv! Det var inte så krångligt som det verkade från början. Det dåliga är att Palmen också har börjat spela, så han har aldrig tid att leka med mig när han är hemma... Han bara spelar OGame och pratar OGame med Wille hela tiden! Aaaaastråkigt...

Rakuraku Dinokun

Jag har en tamagotchi. Den har varit igång i ganska exakt en vecka nu, och det har varit både kul och påfrestande. Först överlevde den bara en dag, och dog sedan för att jag sov istället för att mata den på morgonen... Men nu har den blivit 7 dagar gammal och väger 70 kilo.

I början var det kul, men nu är den mest förbannat jobbig. Den vaknar astidigt och vill ha mat, den vill inte gå och lägga sig när vi går och lägger oss, den ligger alltid i fel ände av rummet och piper när jag tittar på TV och den kan bara en enda lek. Sten sax och påse. Om man inte låter den vinna blir den jättetjurig. Häromdagen satt jag på en fontän i Malmö och förde statistik över vad den väljer när man leker, och jag kom fram till att det är nästan 50% chans att dinosauriekräket väljer sten. Därför är det ganska enkelt att göra den glad genom att bara välja sax hela tiden. Nu kan jag leka utan att behöva titta på den. Bara vänster, beep, enter, du-du-di-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu, vänster, beep, enter, du-du-di-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu. Glad!

Man kan mata den med hamburgare, kyckling, äpple, morot, glass eller nudlar. Äpple och morot funkade bra tills den blev två dagar gammal, men nu skakar den bara på huvudet och vägrar äta det. Därför ger jag den enbart kyckling numera. Rätt åt den... Häromdagen märkte jag dock att den har ett speciellt utseende för när den vill ha glass (precis som för när den är sjuk, när den fryser, när den har smutsat ner sig, osv.) Det humöret har hittills bara kommit upp en enda gång, så det var lite intressant.

Det jobbigaste är ändå att den inte kan hålla värmen själv, utan man är tvungen att slå av och på en fläkt med jämna mellanrum... Liksom, det är 30 grader ute, och djuret fryser likförbannat en gång i timen. Jag hoppas att den blir gammal och dör snart...