The Legend of Zelda: Twilight Princess

Med hjälp av småsyskonens Wii började jag spela The Legend of Zelda: Twilight Princess för ett tag sedan. Zelda är den spelserie som ligger mig varmast om hjärtat, och Ocarina of Time är fortfarande det bästa och mest välbalanserade spel jag någonsin har spelat. Förväntningarna på Twilight Princess var därför höga, eftersom detta spel går tillbaka till att likna den stil och stämning som fanns i Ocarina of Time.

Om mitt Zeldasinne har rätt så har jag kommit drygt halvvägs i spelet nu: Jag har tappat bort Zelda, hittat det legendariska mästersvärdet och är på väg ut i öknen. Tyvärr är jag ganska besviken på upplägget i spelet. Jag vet inte om det är jag som har vuxit till mig lite sedan jag spelade TV-spel sist, men Twilight Princess känns tyvärr otroligt linjärt. Jag får steg för steg-anvisningar från skuggvarelsen Midna som ständigt följer efter mig, och det finns inte så många andra val än att följa dem. Jag upplevde en mycket större frihet av att själv springa runt och utforska världen och lösa småuppgifter i de tidigare spelen. Här känns det som att även småuppgifterna är en del av den linjära raddan.

Stämningsmässigt tycker jag däremot att spelet är otroligt trevligt. Grafiken är inte lika vass som i nya speltill 360 eller PS3, men det ser jag definitivt inte som ett problem. (Och för mig som inte spelat tv-spel på allvar sedan N64 är detta ändå en otrolig uppgradering!) Det finns en dynamik och känsla av interaktion mellan karaktärerna som inte alls har funnits i tidigare spel. Känslor och stämningsuttryck är tydliga och människorna i världen har ett levande skimmer över sig. De otroligt laddade filmsekvenserna mellan Link och Ilia i början av spelet gav verkligen känslor av sådan där mysig läs-mellan-raderna-spelromantik. Misstänker dock att han inte kommer lyckas få någon tjej i det här spelet heller ...

När det gäller spelmusik har jag fått ett nytt favoritstycke i det här. Tyvärr hittar jag ingen som gjort en video som ens i närheten av fångar stämningen i spelet vid tidpunkten, men här är är musiken i alla fall. Det är pianostycket som spelas när man springer runt med den döende Midna. Det berörde mig verkligen när jag flängde runt i staden som varg och alla människor flydde från mig, och sedan ensam nere i tunnlarna med vatten. Då saknade jag Midnas tjat.

Twilight Princess är det första och enda spel jag spelat till Wii så här långt, trots att jag har en hel bunt liggandes här hemma. (Mario Galaxy blir nästa projekt, om inte syskonen krävt tillbaka spelet innan dess...) Det tog en liten stund att vänja sig vid kontrollen, men den är otroligt bekväm. Rörelsefriheten ger betydligt bättre möjligheter till vettig ergonomi än vad de klassiska kontrollerna gjort. Att vifta med svärdet är kul, men jag tycker fortfarande att det känns klumpigt och ovant att sikta med t.ex. pilbågen. Döende batterier är också en plåga!

Än så länge har jag nog förhoppningsvis en bit kvar att spela, men jag återkommer med fler kommentarer när allt är över. =)

Läs även andra intressanta bloggar om: Zelda, Twilight Princess,Wii.