13 juni 2006

Rakuraku Dinokun






Jag har en tamagotchi. Den har varit igång i ganska exakt en vecka nu, och det har varit både kul och påfrestande. Först överlevde den bara en dag, och dog sedan för att jag sov istället för att mata den på morgonen... Men nu har den blivit 7 dagar gammal och väger 70 kilo.

I början var det kul, men nu är den mest förbannat jobbig. Den vaknar astidigt och vill ha mat, den vill inte gå och lägga sig när vi går och lägger oss, den ligger alltid i fel ände av rummet och piper när jag tittar på TV och den kan bara en enda lek. Sten sax och påse. Om man inte låter den vinna blir den jättetjurig. Häromdagen satt jag på en fontän i Malmö och förde statistik över vad den väljer när man leker, och jag kom fram till att det är nästan 50% chans att dinosauriekräket väljer sten. Därför är det ganska enkelt att göra den glad genom att bara välja sax hela tiden. Nu kan jag leka utan att behöva titta på den. Bara vänster, beep, enter, du-du-di-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu, vänster, beep, enter, du-du-di-duu, vänster, beep, enter, di-du-du-duu. Glad!

Man kan mata den med hamburgare, kyckling, äpple, morot, glass eller nudlar. Äpple och morot funkade bra tills den blev två dagar gammal, men nu skakar den bara på huvudet och vägrar äta det. Därför ger jag den enbart kyckling numera. Rätt åt den... Häromdagen märkte jag dock att den har ett speciellt utseende för när den vill ha glass (precis som för när den är sjuk, när den fryser, när den har smutsat ner sig, osv.) Det humöret har hittills bara kommit upp en enda gång, så det var lite intressant.

Det jobbigaste är ändå att den inte kan hålla värmen själv, utan man är tvungen att slå av och på en fläkt med jämna mellanrum... Liksom, det är 30 grader ute, och djuret fryser likförbannat en gång i timen. Jag hoppas att den blir gammal och dör snart...

1 kommentar:

josefine sa...

Var köpte du din Dinokun? Skulle vilja ha en själv, hade en när jag var mindre och hittade den nyss, men den är sönder, och jag fick en såndär konstig saknadskänsla efter den.