08 juli 2008

Onlinespel som social plattform eller förtryck?

Jag läste någonting tråkigt nyss. En mamma skriver in till frågespalten för Allt om barn (någon slags gemensam sida som både DN och Expressen hämtar artiklar från) och är orolig för sin 18-åriga son. Hon skriver bland annat:

"Han har inga kompisar som han gör saker med, det verkar som att han har lite kontakt med några klasskompisar på nätet, men han gör ingenting på kvällarna och helgerna utom att sitta framför datorn.

Jag har förbjudit nätspel på t ex World of Warcraft, men han sitter och
spelar andra strategispel (dock inte internetbaserade, vad jag vet om)."

Tragiskt nog hoppas jag verkligen att det förbudet bottnar i ett grovt missbruk från pojkens sida, annars har vi här ett typexempel på en förälder som inte bryr sig om att sätta sig in i sina barns intressen. Det finns få aktiviteter som är så socialt öppna och inkluderande som den här sortens onlinespel.

"Nej, jag kan inte stänga av och komma och äta middag, jag spelar!" har ofta den underliggande betydelsen att "Det finns femton helt verkliga personer i olika delar av världen som jag umgås med och som sitter här och väntar på mig. Om jag stänger av nu kommer vi alla att förlora spelet för de behöver just mig. Jag är bra på någonting viktigt."

Onlinespel kan vara en väldigt bra social faktor för människor som är blyga, fula, tråkiga eller av andra anledningar tycker att det är jobbigt eller svårt med sociala relationer i verkliga livet. Det kan också fungera som ett avstamp för att träffa nya vänner att senare börja umgås med även i verkligheten. Tyvärr finns det också möjligheter i det som inte är lika trevliga.

Jag hörde en gång en person prata om onlinespel som ett medel för staten att hålla sjuka och fattiga människor i schack. "Här har du ett drägligt låtsasliv, det är billigare än ett riktigt." För vem behöver pengar, vård eller en ljus framtid när man kan ta ut sina ambitioner på att driva det mest framgångsrika WoW-guildet istället?

Läs även andra intressanta bloggar om , , .

3 kommentarer:

carulmare sa...

Ja, och gossen är ju 18...!

Alexander Kjäll sa...

Jag har svårt att tänka mig att staten skulle se wow och liknande som en plats för att förvara långtidssjuka, snarare så vore det väl ett sätt för folk som är sjuka att inte bli alltför passiva och avstängda från samhället.

Om man inte får social kontakt dagligen på jobbet för att man är bunden till hemmet så kan man få det via internet, där man gör något viktigt.

Oberoende om det är att man driver en guild i WoW, är utvecklare för ett open source projekt, eller skriver på wikipedia.

Jag ser snarare det som att internetaccess borde ingå i lägstanivån för ett drägligt liv, så att alla som är fattiga borde få det betalt av soc. (men det kanske de redan gör)

Väldigt bra inlägg annars :)

Martin sa...

Jag tror det krävs en hel del fingertoppskänsla för att avgöra om onlinespelen är bra eller dåliga för ens barn.

I vissa fall är det nog precis som du säger, fast i andra fall kan det mycket väl bli så att onlinespelen gör att barnet aldrig behöver ta itu med sina egna issues tillräckligt. Det är självklart bra att barn som inte får någon annan social kontakt ändå kan få det i spelen, men det kan ju också bli så att barnet då inte heller tränas på att söka kontakt på rätt sätt i verkligheten. Om man har kompisar på internet kanske man inte känner sig motiverad att skaffa kompisar i skolan.

Och ärligt talat, socialt umgänge i verkligheten är bättre än via spel.