Jag säljer min integritet till Facebook

Vinden har vänt och Facebook har gått från att vara hyllat i varenda tidning till att bli ett monster som förstör din integritet. Kritiken rör dels att Facebook inte drar sig för att möjliggöra riktad reklam baserat på det du skriver på sidan. Jaha. Det är väl trevligt att få reklam man är intresserad av istället för reklam man skiter fullständigt i? Och vadan denna hysteri? Detta är någonting som ingår i väldigt många sidors användaravtal. Det här kan man till exempel läsa i avtalet för en svensk sida med över en miljon användare:

"Vid WZUP-funktionen kan dina svar påverka vilka kommersiella budskap som sänds till dig. Användaren är själv ansvarig för att rätt uppgifter lämnas. Bl.a. gäller detta ålder då LunarStorm aldrig har för avsikt att skicka direktreklam till ungdomar under 16 år.

Det kan bli aktuellt att vi överlåter statistiska uppgifter från tredje man inom och utanför EU/EES för marknadsförings- och marknadsundersökningsändamål. Dessa uppgifter kan inte härledas till den enskilde användaren."

Innebörden i detta är ganska exakt densamma som i motsvarande stycke ur Facebooks användaravtal.

En annan sak som många verkar förbannade över är att de har fått för sig att Facebook plötsligt har rätt att göra vad som helst med deras bilder. I användaravtalet ger man nämligen Facebookföretaget rätt att använda, kopiera, arkivera, publicera, ändra storlek på, översätta, visa utdrag ur och distribuera saker som du som användare laddar upp på hemsidan. Kort sagt: ditt material kommer att synas på sidan där du laddat upp det. (Det är så internet fungerar.)

För verk skapade av en svensk medborgare tillämpas de svenska bestämmelserna om upphovsrätt. I upphovsrättslagen kan man bland annat läsa att man bara kan efterge sin upphovsrätt till begränsad användning (§3) och att den man överlåtit sin upphovsrätt till inte har rätt att överlåta den vidare till tredje part (§28). Och ärligt talat: Vad tror du att någon skulle vilja ha just dina bilder till, bland alla miljontals bilder som finns uppladdade på Facebook? Användaravtalet är främst till för att skydda företaget mot alla tänkbara saker de kan bli stämda för, de bor trots allt i USA . De kommer med största sannolikhet inte att hitta på en massa skit som vi inte redan visste.

Flera tidningar har också spelat på argumentet "om trettio år kommer din arbetsgivare se det här". Seriöst. Vilken arbetsgivare i världen skulle bry sig om vilken Facebook-status du hade för trettio år sedan, om du hade fyllebilder uppladdade eller att du bara hade 102 poäng på Facebooks IQ-test?

Personligen skiter jag fullständigt i om något filter någonstans söker av mina mail efter kodord för att kunna ge mig effektivare reklam, varesig det är Facebook, Google eller vad annat. Jag tycker om gratis tjänster och ger gärna bort en bit av min integritet för någonting jag tycker fungerar bra. Det är inte som att en riktig människa sitter och läser min post ... (Och skulle någon göra det skulle jag tycka synd om honom som har ett så förbannat tråkigt jobb.)

Kvinnor i politiken

En väg till att skapa ett jämställt samhälle är att inte ha ett enkönat ledarskap. Det är någonting vi i Sverige är ganska duktiga på, i alla fall om man ser till politiken - och begränsar denna politik till riksdagsnivå. Vi är näst bäst i världen på det, med 47,3 % kvinnliga riksdagsledamöter. Det land som toppar listan är Rwanda, ett litet land mitt i Afrika, med 48,8 %. Enligt lag ska minst en tredjedel av parlamentet bestå av kvinnor, då detta tros sätta stopp för att man upprepar forna tiders massmord. Nära hälften är dock en bra bit mer än en tredjedel, vilket visar tydligt att det inte bara är inkvoterade PK-utsmyckningar som sitter där.

På den högsta politiska posten har vi däremot aldrig sett någon kvinna i Sverige. Medan gamla diktaturer såsom Chile, Liberia och Tyskland en efter en väljer kvinnliga makthavare sitter vi kvar här i vårt lugna trygga gubbvälde. Vi har väl helt enkelt inga folkmord som kvinnorna behöver stoppa.

Igår valdes den före detta presidenthustrun Cristina Fernandez de Kirchner till president i Argentina. Hon ser ut som vilken Big Brother-stjärna som helst, men någon som vunnit valet redan i första omgången måste ha lite mer bakom pannbenet än så. (Linda Rosing lyckades trots allt inget vidare när hon försökte ta sig in i riksdagen här i Sverige...) Däremot har fru Kirchner startat sin karriär i Peronistiska rörelsen, bedrivit valkampanj åt sin make och sägs vara berömd för sin garderob. Landets andra kvinnliga president - och konceptet känns bekant. Kan det vara så att Argentina har hakat upp sig på en stereotyp?

Svenska Spel - Ett hyckleri vi inte är stolta över?

Moderaterna beslutade på sin stämma att gå på linjen att man nu vill sälja ut Svenska Spel, skriver både SvD och DN idag. Stämman gick alltså emot partiledningen och Anders Borgs rekommendationer i frågan.

"Jag tycker att vi ska säga hej då till ett svenskt hyckleri som vi inte är stolta över", sade riksdagsledamoten Tomas Tobé.

Vad är det vi inte är stolta över?

Svenska Spel är ett företag vars överskott går till bra saker, till skillnad från vad det skulle göra om vi hade ett gäng aktieägare med plånböcker att fylla. På Svenska Spels hemsida, och i de artiklar som berört detta beslut, kan man läsa att en stor del av överskottet går till idrottsrörelsen. Denna organisation är nästintill helig i Sverige, och är en av få saker som får särbehandlas utan protester. En sak som det talas tyst om är att många andra organisationer också är beroende av detta överskott. Till exempel de här ungdomsförbunden:

Svenska Scoutförbundet, 4H och Fältbiologerna. RFSL Ungdom. Röda korset, Rädda barnen och CISV Sverige. Svea - Sveriges Elevråd. Unga Forskare. Sverok. Riksförbundet Unga Musikanter. Ung Företagsamhet, Ungdom mot Rasism, Unga örnar. Vi Unga. Fem olika politiska ungdomsförbund (däribland MUF). Sex olika nykterhetsorganisationer. Tolv olika organisationer för funktionshindrade. Listan kan göras ännu längre ...

Det handlar om hundratusentals ungdomar som tillsammans har bildat sig en meningsfull fritid som inte bara går ut på att sparka boll. Här har vi ungdomar som vill prestera någonting tillsammans, för att det är roligt; inte bara ungdomar som drömmer om en karriär i landslaget. Glöm inte bort dem. Det är i dessa ungdomsförbund som många får den allra viktigaste biten av sin demokratiska fostran.

Tillägg: LSU - Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, lade igår ett bud på Svenska Spel.

Stockholms låtsasriksdag

Idag var jag på den centrala plenarsessionen i Ungdomsparlamentet med en videokamera. Filmen kommer att ligga till grund för mitt projektarbete, där jag tillsammans med en vän ska göra en utvärdering av jämställdheten på arrangemanget. Den biten tänker jag därför inte uttala mig om förrän våra mätningar är klara, men det finns mycket annat att tycka och tänka om detta försök till nyskapande utbildning.

För att ge lite bakgrund så är Ungdomsparlamentet en händelse som för andra året i rad arrangeras av Stockholms stad. 17 olika gymnasieskolor i Stockholm engagerade sig för att förbättra världen. Frågorna var:

• Hur kan vi förbättra den ekonomiska situationen för studenter?
• Vad ska vi göra åt arbetslösheten bland 18-24 åringar?
• Hur kan vi få en bättre och billigare kollektivtrafik i Stockholm?
• På vilka sätt kan vi bekämpa rasismen i samhället?
• Hur kan vi bidra till ett miljövänligare beteende i Stockholm?

På min skola delades vi in i till synes slumpmässiga arbetsgrupper som fick sig varsin fråga tilldelad. Jag var ordförande för Trafikutskottet, där jag tillsammans med fyra ambitiösa tjejer skulle lösa Stockholms kollektivtrafiksproblem. Vi gjorde massor av research och var en grym grupp. Ett par veckor senare parades vi ihop med motsvarande trafikgrupp från Didaktus Liljeholmen och fick ägna en dag åt att leka lekar, och därefter ännu en dag åt att arbeta fram en motion med Svaret på vårt gemensamma problem.

Didaktus-gänget var förvisso trevliga, men de var ett år yngre än oss och gick naturvetenskapliga programmet. Till skillnade från oss som hade Ungdomsparlamentet som en del av kursen Samhälle C (eller Projektarbete för min del) gjorde Didaktus detta utanför sitt ordinarie schema, och hade därför inte samma prestationspress som ett gäng betygsstressade samhällstreor. Trots det fungerade samarbetet bra, även om halva gruppen verkade lite oengagerad framåt eftermiddagen, och vi lyckades ta fram ett enligt mig bra förslag.

En vecka därpå ägnade vi ytterligare en heldag åt att hålla en lokal plenarsession, där alla deltagande elever från de fem utskotten från Kunskapsgymnasiet och Didaktus närvarade. Där föredrog och debatterade vi våra motioner, och beslutade att anta nästan alla och skicka dem uppåt till det centrala utskottsmötet. (Vilket egentligen hade noll betydelse eftersom alla utskott, även det vars motion fått avslag, var välkomna dit och motionerna endast användes som referensmaterial för deltagarna).

Själv lyckades jag slingra mig ur det centrala utskottsmötet med motiveringen att jag skulle filma sista plenarsessionen och därför ändå inte skulle kunna representera utskottet där. Istället skickade vi dit Hanna, vilket var skitbra för hon är duktig men trodde först inte att hon skulle våga prata inför så mycket folk. (Vilket hon gjorde många gånger idag!) Detta centrala utskottsmöte var dock, vad jag hört, inte särskilt givande utan bestod av lika mycket pappersflygplanskastande som arbete. Och uppgiften var att sätta sig tillsammanas med trafikutskottsrepresentanterna från alla 17 skolor och skriva ännu en ny motion. Jag hade blivit galen på att behöva upprepa den processen ytterligare en gång så jag är glad att jag inte åkte dit.

Slutligen skedde alltså den slutliga plenarsessionen idag, i Riksdagshuset. Där närvarade alla utskottsrepresentanter som varit med på de centrala mötena, för att föredra och debattera sina motioner (det vill säga: exakt samma process som vår lokala plenarsession!) Dessutom fanns det ett större antal lärare, lite gäster, en bunt journalister/fotografer och lite annat löst folk på plats.

Det var ett ganska coolt arrangemang och en jättefin idé, men debatten var formaliamässigt bland det värsta jag sett. Talarlista fördes i vanlig ordning av det duktiga presidiet, men ... någon tycks har missuppfattat hur funktionen "replik" bör användas i mötessammanhang. (Eller så finns det organisationer som använder den på detta besynnerliga sätt, i så fall får någon gärna upplysa mig om det!)

På alla möten jag varit på har replik använts för att bryta talarlistan om man blivit personligt omnämnd och behöver försvara sig. Under detta möte användes det istället för att bryta talarlistan om man hade en åsikt, vilken som helst, kring det talaren sade. Detta gjorde givetvis att större delen av debatten utgjordes av replik på replik på replik på replik (även om åtminstone en av ordförandena kom ihåg att begränsa det till max fyra repliker per ordinarie inlägg). I sin tur orsakade detta att bara ett fåtal ordinarie inlägg hann göras kring varje fråga, i den tidspress som rådde.

Detta system är någonting som jag aldrig har upplevt tidigare och som för mig framstår som både bisarrt och odemokratiskt. Har man någonting att säga så skriver man i min mening upp sig på talarlistan och väntar på sin tur. Det leder visserligen lätt till en debatt som hoppar fram och tillbaka mellan olika sidospår, men jag tycker att det är överlägset mycket bättre än det som skedde nu. Här dominerades debatten av ett gäng personer som var snabba med nummerlapparna och kunde komma med flera inlägg i varje fråga, medan andra inte fick prata alls trots att de väntat sedan debatten öppnade.

Tråkigt nog anser jag att alla fem motioner som presenterades idag var av sämre kvalitet än någon av de vi tog fram vid våra lokala möten. Ju fler kockar desto sämre soppa. De olika ambitionivåerna bland eleverna var också ett problem. För många var det en cool grej som de ville engagera sig i - för andra var det ett sätt att få slippa gå på de vanliga lektionerna. Att en del av deltagarna precis börjat gymnasiet, medan andra var inne på sitt tredje år av samhällskunskap, kan också ha bidragit till en problematiskt ojämn kunskapsnivå. Givetvis är det bra att yngre elever får chans att lära sig saker, men vem tycker att det är roligt att placeras i ett sammanhang där man har väldigt lite att tillföra?

Jag ska däremot inte såga det helt och hållet. Jag tycker att Ungdomsparlamentet är ett väldigt bra initiativ av kommunen. Inte minst för att det är ett välbehövligt steg bort från den alldeles för vanliga katederundervisningen. Samarbeten mellan skolor är också någonting som sker alldeles för sällan, speciellt på högre nivå, så bara det faktum att det tvingar eleverna att träffa och samarbeta med okända människor ger ganska mycket. Slutsatsen blir att det hela är ett coolt projekt med hög potential som dock lider av en del barnsjukdomar och som känns lite väl repetitivt. En stor fördel vore om man drog in duktiga externa personer som kunde bistå eleverna i presidiet med lite erfarenhet och kunskap.

Spel i kulturen

"Jag är inte ens road av Fia",

avslöjar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för SvD idag. Tragiskt. Är Fia verkligen den referensram många svenskar har när det gäller spel? Då är jag inte längre förvånad över att människor dömer ut sällskapsspel som en tråkig pensionärsaktivitet.

Kulturministern spelar inga spel. Och gör jämförelsen att hon är idrotssminister trots att hon inte spelar handboll. Men ... Är inte spel aningen större än idrottsgrenen handboll? Jag gillar varken fotboll eller handboll, men jag tycker att konståkning är lite coolt att kolla på.

Datorspel, brädspel, kortspel, sällskapsspel, figurspel, tv-spel, arkadspel, rollspel och mobilspel är garanterat någonting som nyttjas av miljontals människor i Sverige. Trots det vill kulturministern inte säga att spel är en viktig del av kulturen, utan slingrar sig när SvD ställer frågan.

"–Jag kan inte avgöra om det är en viktig del. Men det är en del. Absolut. Det är klart att det vore lätt för mig att säga att det är viktigt. Det vore tacksamt och det är precis vad du vill höra."

Kommunala skolor rädda för oseriös konkurrens

"När skolorna slåss om de blivande gymnasieeleverna kan det vara lätt att falla för erbjudanden som inte har med utbildningen att göra. Vissa gymnasier kanske ger dig en bärbar dator eller betalda körlektioner om du väljer just deras skola."

Detta skriver SvD idag. Utbildningsminister Jan Björklund anser att det här är oseriöst och fel, och ett växande problem. Men vad är problemet egentligen? Gissningsvis att de kommunala skolorna inte har möjlighet att komma med motsvarande erbjudanden.

Jag antar att min skola faller inom ramarna för dessa oseriösa skolor: Vi får bärbara datorer och går bara i skolan 2-3 dagar i veckan. Även om detta inte är någonting skolan officiellt marknadsför sig med genom reklam i tunnelbanan så är det de ryktena som sprids elever emellan. En väldigt viktig faktor i gymnasievalet är vad kompisar, kompisars kompisar och äldre syskon har att berätta om sin skola. Utöver dessa oseriösa faktorer har vi nya fräscha lokaler precis vid Gullmarsplan, större delen av lärarna är utbildade och vi får, till skillnad från väldigt många andra gymnasieskolor i Stockholm, gratis skollunch (4 olika rätter per dag samt bröd och salladsbuffé). Vår intagningspoäng har ökat drastiskt de senaste åren. Att inte behöva vara i skolan varje dag och att få en bärbar dator var självklart det som fick mig att ansöka dit. Men behöver detta vara ett problem?

Jag lovar att varenda skola i Stockholm skulle kunna skryta med kvalitativ utbildning, många valbara ämnen och högskolebehörighet om de tog i lite. För en friskola som har ett större krav på sig att gå med vinst är det därför självklart viktigt att utmärka sig lite extra. Att skolan erbjuder någonting "oseriöst" som morot behöver inte göra utbildningen sämre - tvärtom. Fler elever ger bättre ekonomi och större möjlighet till utveckling.

Och om eleverna inte har tillräckligt stark distans till det hela att de väljer åtta gratis körlektioner i utbyte mot att gå ett program de inte är intresserade av i tre år så... Då är det nog dags att deras föräldrar väljer åt dem.