Vem får den nya rollen som Bilbo?

Enligt Daily Express är James McAvoy (Narnia, Last King of Scotland, Atonement, mfl.) en av de högst tippade för huvudrollen i den kommande filmen The Hobbit. Det tycker jag låter väldigt lovande! Att se Ian Holm återvända till rollen vore trevligt för att få lite konsekvens mellan filmerna, men jag skulle nog vilja hävda att han är för gammal.

Något som gör mig lite skeptisk till trovärdigheten i uttalandet är att de han anses mer populär än är Jack Black och Daniel Radcliffe. Då är det plötsligt inte lika smickrande att stå överst på listan. Å andra sidan så har Jack Black viss erfarenhet av rollen som ringbärare, så det kanske inte vore helt dumt ändå ...

Dagens fotoögonblick

Min pojkvän

(Sorry, inget privat skvaller i det här inlägget heller...)




















Det pratas en hel del om att datorspel är våldsamt och kan ge barn en skev bild av verkligheten. Ofta beror det på att föräldrarna inte kan ta ansvar och hålla sig till angivna åldersrekommendationer, men likväl är våldsamma datorspel någonting farligt och läskigt. Idag skickade kotte en länk till någonting som jag tyckte var snäppet värre. För barn från tre år finns spelet Min pojkvän. Spelet beskrivs såhär:

"Välj en utstyrsel och få killarnas uppmärksamhet. Lär dig vad killarna gillar så att du kan hänga med dem. Förbättra din styling och flörta på telefon."

På spelets omslag kan man dessutom läsa att målet med detta är att hitta sin sanna kärlek. Hej, här ger vi barnen en verklighetsuppfattning som klår GTA med hästlängder!

Det har gjorts en hel del försök till att göra tjejspel. Det är tråkigt att de så ofta väljer Veckorevyn som tema för dem, istället för att fokusera på något bra. Här har vi ett spel som, av beskrivningen att döma, handlar om att anpassa sig för att bli accepterad. Istället för att göra tjejerna våldsamma så gör vi dem underställda killarna, och jag vet inte om det är så mycket bättre.

Ett avslutat kapitel

Jag är inget större fan av långa serier, men då och då fastnar jag för sådana. Igår såg jag det allra sista avsnittet av Gilmore Girls, som både har fascinerat och inspirerat mig. Jag är väldigt känslosam när det gäller serier och det har varit mycket gråt till den här. Nu är den slut, efter otroligt många timmar, och det känns lite som att förlora en nära vän. Karaktärerna i serien har blivit lika välbekanta som de människor jag har runt mig i riktiga livet.

Serien kretsar kring relationen mellan mor och dotter, Lorelai och Rory Gilmore, och människorna i deras närhet. Det är den första serie jag sett som har så färgstarka karaktärer att deras vardagsliv fortsätter att vara lika intressant i mer än 150 avsnitt. Det behövs inga rymdinvasioner eller superhjältar. Det finns inte ens några mord, överlagda hämndaktioner eller andra såpainslag. Det här är deras liv helt enkelt, och det fungerar till 100%.

En av de saker som fascinerat mig mest är dialogerna. Jag är väldigt imponerad av manusförfattarna när det gäller den biten! Lorelai har en förmåga att prata otroligt mycket och framförallt har de gett henne en helt bisarr associationsförmåga som ger samtal som snabbt hoppar från ett ämne till ett annat. Det känns aldrig uppstyltat såsom samtal lätt känns på film.



Jag är tycker också att det är intressant hur de har lyckats porträttera den väldigt speciella mor/dotter-relationen. De är väldigt olika som personer, men det finns ändå noggrant utvalda och genomträngande beteendemönster som speglar att det här är två personer som levt tillsammans och stått varandra väldigt nära under många år. Det känns äkta.



Jag tycker även att serien gör sig otroligt bra som nutidsdokument. Huvudpersonerna har ett brinnande intresse för film och populärkultur i allmänhet, äter i princip bara snabbmat av olika slag och lever i fas med nutida teknologi (till skillnad från många andra serier som verkar utspela sig i ett tidlöst vakum utan mobiltelefoner). Serien är fullspäckad med referenser till andra serier, filmer, kändisar, politiska händelser och mycket annat som ger den en stark verklighetsförankring jämfört med andra fiktiva serier.



Läs även andra intressanta bloggar om Gilmore Girls, tv-serier.

My Humps

Som jag skrev i föregående inlägg så tycker jag att det är lite trist när musikframträdanden baseras på att sex säljer. Det ger intrycket av att musiken är så kass att man behöver täcka över den med snygga tjejer som åmar sig framför kameran. Jag är bland annat inte något större fan av hip hop-videor med coola blingblingkillar som omges av dansande halvnakna tjejer med inzoomade rumpor.

Därför tyckte jag att det var otroligt roligt när jag snubblade över den här videon med Alanis Morissette, en av mina favoritartister. Det är en remake av Black Eyed Peas musikvideo My Humps (originalet kan du se här).

Fiasko - 18 en gång till!

Igår var vi ett gäng som träffades för att äta kopiösa mängder tårta. kotte&Nina-klubben hade extrainkallat årsmöte, i stadgarna benämnt som födelsedagskalas, för att bestämma saker. Årsmötet är nämligen föreningens enda beslutande organ. När vi ändå var samlade passade vi på att titta på schlagerfestivalen. Alltid lika roligt! Synd att konceptet blivit så urvattnat i Sverige att man inte orkar titta på den svenska finalen. Alla deltävlingar gör att man mest blir less på det.

Men jag noterade en intressant förändring idag när jag läste tidningarna. Förra året lyftes det massor av kritik i media för att östländerna gaddade ihop sig och dominerade finalen. Järnridån gick ner över The Ark och det hela var helt enkelt ett fiasko. Det lyftes till och med idéer om att splittra evenemanget i en öst- och en västtävling. (Att Sverige i princip bara fick poäng från nordiska länder var inte lika relevant).

I år talas det istället om "det nordiska sveket". Finland gav oss bara fem poäng, och sveket var ett faktum skriver Expressen. Att de gav 12 poäng till Norge är ju skitsamma: I den omtalade "Nordiska alliansen" är det underförstått att Sverige ska vara ledande! Så var det minsann på 1700-talet! Även i Aftonbladet kan man läsa att pakten höll, men att de nordiska länderna svek Sverige. Journalisten Camilla Björn bortförklarar det med att Charlotte Perelli kanske blev för perfekt. För perfekt är tråkigt. Eller så var hon helt enkelt tråkig. Själv tyckte jag faktiskt att det var ett av de bättre bidragen även om musiken i sig inte alls faller mig i smaken, så placeringen förvånade mig något. Framförandet kändes felfritt och betydligt mer rumsrent än den omtalade "kopian" Shady Lady. (Jag tycker att det är väldigt tråkigt att se bidrag vars framföranden verkar baseras på att sex säljer).

I år, precis som förra året, slutade Sverige på 18:e plats. En så kallad fiaskoplacering. Vi kanske borde satsa på en låt på serbiska till nästa år? Eller skicka dit en riktig plojlåt, sådant är åtminstone det som gör programmet värt att titta på.

Jag tror på Wille

Om någon hade frågat mig tidigare så hade jag svarat nej. Jag har alltid trott att Wille siktar på att bli världsdiktator, varken mer eller mindre. Men han är verkligen bra på det här. Jag kan därför inte utesluta att han någon gång i framtiden kommer att sikta på presidentposten i Vita Huset.

Intervjua mig, SvD!

Funderingar kring Daim

Min svenskstuderande vän från Brasilien frågade mig vad en daimkaka är för något, appropå mitt tidigare inlägg. Jag försökte förklara, men det tog ett bra tag innan jag insåg vad problemet var. Daim finns tydligen inte utomlands. Det som känns som en av de absolut mest grundläggande godissorterna! Marabou är ett företag som är lika självklart som Coca Cola för mig, och jag har aldrig ens reflekterat över att de knappt finns utomlands. Vill man äta Daim får man därför hålla sig till Sverige, Norge, Storbritannien eller IKEA.

Läs även andra intressanta bloggar om: Daim, Marabou, choklad.

Frysen full...

Idag har jag varit ledig! Det ledde till en plåt med panpizza. Det blev sex bitar med olika kombinationer av oxfilé, champinjoner, tomater, mozzarella, fetaost och skinka. "Rester" med andra ord. Av tomatsåsen blev det även över 1-2 portioner blivande tomatsoppa.

Medan pizzan var i ugnen passade jag på att slänga ihop en daimkaka. En enkel sockerkakssmet för att inviga min nya kakform med löstagbara kanter. Denna toppades sedan med smörkräm och hackad daim.

Kakan var väldigt sliskig, så även om den var god blev jag väldigt sugen på någonting lite saltare såhär framåt midnatt. I brist på chips bestämde jag mig för att göra vitlöksbröd på några överblivna rostbrödsskivor jag hittade i frysen (av någon anledning har vi alltid flera paket rostbröd med bara 3-4 skivor kvar liggandes). Så nu har jag även en påse med vitlökssmör i lagom stora portionsbollar i frysen!

En lagom produktiv dag på matfronten. Synd att jag inte fått någonting vettigt gjort i övrigt!

Alver och tabu: några överrensstämmelser mellan psykoanalys och Silmarillion

Smeg postade en intressant frågeställning i Catahyas forum som fångade mitt intresse. Ni som inte är Tolkien-nördar kan sluta läsa här!

Skulle Sauron kunna leva lycklig i ett äktenskap, med små tottar som springer omkring och drar honom i hjälmen, gömmer hans ring och petar orcherna i ögonen?

Skulle Elrond kunna ha en tortyrkammare i källaren, där han lever ut sina egentliga åsikter om hobbitar?

Biten om Elronds tortyrkammare var det som mest väckte mitt intresse för frågan. Det kändes nämligen inte fel. Påståendet motsade inte på något sätt min bild av Elrond, även om jag aldrig tänkt den här tanken själv. Jag tror inte att han torterar hober, men att han skulle ha någon form av sadistiska drag känns till och med rimligt. Det är någonting med Elrond som gör honom tilldragande på samma sätt som bara våldsamma eller kriminella män kan vara. Den där intensiviteten som utstrålar en tabubelagd och hämmad sexualitet som han bara väntar på att få ge utlopp för.

Tänk på hans sargade barndom: övergiven av båda föräldrarna, omhändertagen av några av världens mest illa sedda personer, uppvuxen i en värld av grymhet och svek. Men ändå ständigt i skuggan av den tidens mäktiga män. Och ständigt i skuggan av sin far, som övergav honom, men vars namn han aldrig slipper ifrån då det ligger på alla alvers läppar. Varför lämnade de honom? Älskade de honom inte? Brodern valde att gå de dödligas väg, men själv plågades han av kval och en känsla av att inte höra hemma någonstans. Elrond halvalven. Han skulle aldrig helt och fullt bli en av dem.

Tänk er sedan lite längre fram i tiden: övergiven återigen av sin hustru som närapå misshandlats till döds. Han gjorde allt han kunde för att rädda henne, men det var inte tillräckligt. Hennes kärlek till honom var inte stark nog att få henne att vilja stanna hos honom. Han var inte bra nog. Vilken ångest. Vilket behov av att hävda sig det måste föda inom honom. Han helade hennes skador, men hon valde ändå att lämna både honom och deras gemensamma barn.

Det var då hans unga, vackra dotter fanns där för honom. Sitt folks aftonstjärna, sin fars ögonsten, en förbjuden lockande frukt i hans värld av plågande självkänsla. Saknaden efter hustrun och bristen på en tydlig modersgestalt i barndomen ger honom en osedlig dragning till henne. Han följer hennes steg, älskar henne över allt annat. Han gör allt för henne. Den förbjudna spänningen mellan dem är så stark att hon i sin jungfruliga oskuld ofta lämnar Vattnadal för att spendera årtionden hos sina morföräldrar. Men trots allt ser hon upp till honom, sin far och ledstjärna, och hon förlåter allt. Hon vill bara göra honom lycklig. Han skulle aldrig göra henne illa. Hon kommer alltid tillbaka.

Tänk sedan hur han plötsligt en dag tvingas han se på när hon, trots hans enträgna försök att hindra det, förälskar sig i hans egen fosterson. Pojken han själv fött vid sitt bord, som han fostrat till att bli lika nobel som hans egna söner. Han som vuxit upp till att bli den man som kommer att beröva honom även sin enda dotter för all framtid. Han känner desperationen, den överhängande ensamheten. Ett liv utan Arwen kan aldrig mer bli ett liv värt att leva.

Freud skulle säga att Elrond torterar hober i sin källare.

Läs även andra intressanta bloggar om: Tolkien, Elrond, hobbit,alver.

Factlab och bussköer

Idag har jag funderat ganska mycket, men två saker tycker jag är roliga nog att nämna här:

Det första är bussköer. Människor som köar för att kliva på en buss som inte har dykt upp ännu. Det tycker jag är bra! Att vänta på sin tur är trevligt, även om man kanske bör låta passagerarna med åkkort kliva på först om man planerar att ta lång tid på sig med betalning. I innerstan är de här bussköerna någorlunda respekterade. Det är en slags informella köer: det är inte petnoga att man håller sig till sin plats, men de flesta försöker ändå upprätthålla någon form av turordning. Jag har däremot noterat ett särskilt fenomen i dessa köer som är väldigt underhållande, speciellt när det gäller blåbussarna. Blåbussarna har nämligen oftast digitala skyltar som visar hur många minuter det är kvar tills bussen ska gå. Trots det händer det med jämna mellanrum att det dyker upp någon, ofta en medelålders dam, som går fram till skylten i början av kön och låtsas titta väldigt intresserat på tidtabellen. Man vet aldrig, den kan ju visa en annan tid än realtids-klockan där uppe! Poängen är att personen i fråga med största sannolihet sedan råkar glömma bort att det fanns en kö, och blir kvar där längst fram. Det är roligt hur måna vuxna människor kan vara om att få komma ombord först!

En annan sak som är rolig idag är DNs nya tjänst Factlab. Den gör det roligt att själv hitta fakta på nätet. Det är ju trevligt, men smaka på ordet! Factlab. Det är alltså en faktabank där besökarna kan hitta och jämföra fakta ur en bunt olika statistikdatabaser. Men vilken anglofil fick den urbota korkade idén att döpa tjänsten till Factlab? Fanns det verkligen inga svenska alternativ som skulle kunna fungera ihop med resten av DNs hemsida?

Fyfan för folk som inte kan bete sig!

Hur svårt ska det vara att gå igenom sin tonårsrevoltperiod utan att slå ihjäl någon? Det finns få saker som gör mig så upprörd som ungdomar som inte kan bete sig som människor. Många puckon finns det i världen, men de unga är nog värst som förstör för både andra och sig själva på det sättet. Idag blev jag arg igen när DN precis rapporterade att en 15-årig pojke knivhuggit en vårdare till döds på ett behandlingshem i Malmö. Inte nog med att han haft ihjäl en kvinna så var han alltså inlagd på ett hem för ungomar i åldern 14-21 som begått sexuella övergrepp. Bra jobbat!

Min spontana känsla är att människor som hinner med att både mörda och våldta innan de ens blivit myndiga borde skjutas av med en gång. Lyckligvis är jag ingen förespråkare av dödsstraff egentligen, men sånt här gör mig riktigt arg. Han och alla andra sjuka ungdomar (t.ex. de gäng det skrivits mycket på sistone om vad det gäller Riccardo-misshandeln och trakasserierna i Rödeby) har säkert haft en jättetragisk uppväxt. Deras föräldrar kanske inte älskade dem. De kanske var mobbade i skolan. De kanske var fattiga. Eller så är de bara ouppfostrade kräk som inte fått lära sig att ta ansvar för sin egen meningsfulla fritid utan tigger uppmärksamhet genom att förstöra livet för andra människor. Vad vet jag? Oavsett vilket så är det något jävligt fel här, och förhoppningsvis har det blivit ett allt mer påträngande problem för dagens politiker. Dags att göra något, hallå? En positiv aspekt av det är att det troligen blir lättare för oss att driva igenom projekt Meningsfull fritid, och det är ju trevligt.

Spogga - Den nya nätflugan?

DN skriver idag om Spogg, en ny mötesplats på nätet som vänder sig till samhällsintresserade ungdomar över hela världen. Detta gjorde mig nyfiken eftersom jag själv tycker att det här med internetbaserade mötesplatser är väldigt trevligt.

Sidan började trevligt: En startsida med nyheter från olika delar av världen, med möjlighet att enkelt kommentera. Första gången jag loggade in fick jag välja vilka ämnen jag är intresserad av och jag valde World News och Humor. Världsnyheterna var trevliga. I skrivande stund är det artiklar om Ecuadors politiska agenda, hjälp till de cyklon-drabbade offren i Burma och FNs idé om att bekämpa smog som ligger uppe. Ett helt okej urval. Tyvärr verkar diskussionen inte så aktiv: de har 1, 1 och 0 kommentarer trots att de legat uppe i många timmar. Lite tragiskt då sidan säger sig ha 50 miljoner aktiva användare.

Under humor-delen får jag istället upp det gamla YouTube-klippet Human Tetris. (Det japanska tv-programmet där deltagarna ska undvika att bli träffade av en farande vägg genom att inta samma position som hålet i väggen.) Redan där sjönk mitt intresse för sidan. I DN kan man läsa att:

Samhällsintresserade ungdomar ska ha möjlighet att engagera sig i olika frågor genom debatter och omröstningar. På mötesplatsen finns också spel, bloggar och chattsidor.

- Vi vill vara väldigt seriösa, men för att nå ut till många människor måste sidan vara rolig ­också. Om vi inte når bredden blir det inget starkt nätverk, säger Stefan ­Hanna som är en av fyra grundare av Spogg.

Tyvärr vet jag inte om jag är så intresserad av att nätverka med personer som inte är där för att de är intresserade av samhällsfrågorna, utan för att de vill spela spel och titta på roliga filmklipp. Bredd är bra, men ibland måste man välja mellan kvalitet och kvantitet. Vill jag ha bredd och en massa trams kan jag söka mig till Facebook istället.

Sidans forum imponerar inte heller. Jag tycker att det borde vara den starkaste delen i en sida som är fokuserad på att utbyta åsikter, men att klicka i ett sifferbetyg på ett filmklipp kan väl å andra sidan också ses som en åsikt... Men när det gäller forumet så kan jag med lite fantasi knyta fyra av de olika kategorierna till samhällsfrågor: Politics, Comfort and Counsel, Health and Home samt Movies, Books and Music. Utöver det finns det sju forum av det minde syftesanknutna slaget: Social Lounge, Forum Games, 18+ Games, 18+, Teen Talk, Spogg.com Games och Competitions. Politikforumet har 31 sidor med inlägg jämfört med Teen Talk som är uppe i 101.

Jag säger bara nej. "Vår vision är att spogga­ ska bli ett begrepp, precis som googla, berättar Stefan Hanna." Lycka till, säger jag bara :)

Läs även andra intressanta bloggar om: Spogg, communities.