20 maj 2008

Alver och tabu: några överrensstämmelser mellan psykoanalys och Silmarillion

Smeg postade en intressant frågeställning i Catahyas forum som fångade mitt intresse. Ni som inte är Tolkien-nördar kan sluta läsa här!

Skulle Sauron kunna leva lycklig i ett äktenskap, med små tottar som springer omkring och drar honom i hjälmen, gömmer hans ring och petar orcherna i ögonen?

Skulle Elrond kunna ha en tortyrkammare i källaren, där han lever ut sina egentliga åsikter om hobbitar?

Biten om Elronds tortyrkammare var det som mest väckte mitt intresse för frågan. Det kändes nämligen inte fel. Påståendet motsade inte på något sätt min bild av Elrond, även om jag aldrig tänkt den här tanken själv. Jag tror inte att han torterar hober, men att han skulle ha någon form av sadistiska drag känns till och med rimligt. Det är någonting med Elrond som gör honom tilldragande på samma sätt som bara våldsamma eller kriminella män kan vara. Den där intensiviteten som utstrålar en tabubelagd och hämmad sexualitet som han bara väntar på att få ge utlopp för.

Tänk på hans sargade barndom: övergiven av båda föräldrarna, omhändertagen av några av världens mest illa sedda personer, uppvuxen i en värld av grymhet och svek. Men ändå ständigt i skuggan av den tidens mäktiga män. Och ständigt i skuggan av sin far, som övergav honom, men vars namn han aldrig slipper ifrån då det ligger på alla alvers läppar. Varför lämnade de honom? Älskade de honom inte? Brodern valde att gå de dödligas väg, men själv plågades han av kval och en känsla av att inte höra hemma någonstans. Elrond halvalven. Han skulle aldrig helt och fullt bli en av dem.

Tänk er sedan lite längre fram i tiden: övergiven återigen av sin hustru som närapå misshandlats till döds. Han gjorde allt han kunde för att rädda henne, men det var inte tillräckligt. Hennes kärlek till honom var inte stark nog att få henne att vilja stanna hos honom. Han var inte bra nog. Vilken ångest. Vilket behov av att hävda sig det måste föda inom honom. Han helade hennes skador, men hon valde ändå att lämna både honom och deras gemensamma barn.

Det var då hans unga, vackra dotter fanns där för honom. Sitt folks aftonstjärna, sin fars ögonsten, en förbjuden lockande frukt i hans värld av plågande självkänsla. Saknaden efter hustrun och bristen på en tydlig modersgestalt i barndomen ger honom en osedlig dragning till henne. Han följer hennes steg, älskar henne över allt annat. Han gör allt för henne. Den förbjudna spänningen mellan dem är så stark att hon i sin jungfruliga oskuld ofta lämnar Vattnadal för att spendera årtionden hos sina morföräldrar. Men trots allt ser hon upp till honom, sin far och ledstjärna, och hon förlåter allt. Hon vill bara göra honom lycklig. Han skulle aldrig göra henne illa. Hon kommer alltid tillbaka.

Tänk sedan hur han plötsligt en dag tvingas han se på när hon, trots hans enträgna försök att hindra det, förälskar sig i hans egen fosterson. Pojken han själv fött vid sitt bord, som han fostrat till att bli lika nobel som hans egna söner. Han som vuxit upp till att bli den man som kommer att beröva honom även sin enda dotter för all framtid. Han känner desperationen, den överhängande ensamheten. Ett liv utan Arwen kan aldrig mer bli ett liv värt att leva.

Freud skulle säga att Elrond torterar hober i sin källare.

Läs även andra intressanta bloggar om: , , ,.

2 kommentarer:

carulmare sa...

Du skriver jäkligt bra, vet du det?

Jag har också läst Silmarillion, fast det var ett tag sedan.

Beundrar hur du förde i bevis att Elrond torterar hober i källaren. Jättebra!

Jonatan sa...

Det där var banne mig lysande.
Att Elrond har problem visste jag förstås redan - men att de var så allvarliga har jag inte greppat förrän nu. Det är sant: alla överger honom! Någonstans måste besvikelsen och frustrationen ta vägen...