Konsten att sätta ihop saker

• Så typiskt mig

Att sätta ihop saker kan vara en hobby för många. Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att sätta ihop kinderäggsleksaker, även om det är ganska svårt. Jag fick någon figur från Superhjältarna för inte så länge sedan där bitarna verkligen inte passade ihop. Helt allvarligt. De passade inte. Inte ens när jag kom på att man skulle vända på bitarna så gick det att få ihop dem mer än halvvägs. Det var en aning irriterande faktiskt... Kinderägg är tänkta att passa barn i åldrarna 3+, och även om jag inte är särskilt stark av mig så är det rejält illa om inte ens jag lyckas trycka ihop bitarna med ren muskelkraft. Stackars barn liksom.

Då är det lite bättre med pussel. Jag är ganska bra på att lägga pussel eftersom jag är ganska tålmodig med sådana saker. Problemet är väl att jag aldrig tar mig tid till det (och att det är så svårt att sitta med ett pussel i tio timmar utan att få ont i både nacke och rygg, precis som när man försöker läsa på tåget en längre stund) Men jag skulle vilja ha en sån där pusselmatta som man pusslar på och sedan bara rullar ihop när man inte har tid längre. Sedan är det bara att rulla ut den igen när man får lust, så ligger alla bitar precis där man lämnade dem. Men jag är väldigt skeptisk till om det faktiskt fungerar. Borde inte sammansatta bitar dela på sig eller gå sönder? Någon som vet om det fungerar i verkligeten?

Korsord är också ett bra sätt att sätta ihop saker på. Dumt att jag inte är så bra på det bara, för det är roligt. Lego är ännu bättre! Jag hittade min gamla låda med lego hemma hos farmor i somras, och det var väldigt kul att se att jag fortfarande kom ihåg vad alla gubbarna hette och varför jag gett dem de namnen. Som de flesta andra barn i väldigt ung ålder så hade jag döpt dem efter mina närmaste släktingar. Mamma var den röda tjejen för rött var mer hennes färg, och faster Lena var den blå i samma stil. Pappa var den blå gubben med slips och farbror Ove var zooskötaren. Lillasyster Sara var fåniga gula bäbisgubben som inte ens kunde sitta ordentligt i barnvagnen. Den enda pojken fick heta Jimmy, efter min kusin, trots att den var rödhårig. De gamla gubbarna fick vara farmor och farfar, eftersom mormor och morfar inte alls var lika snälla. Sen fanns det två gubbar som var för fula för att få namn, så de hette ingenting alls. Jag var förstås också en gubbe.