Intellektuella böcker
Djävulskattungen skriver idag om hur viktigt det är med utmaningar för att få intellektet att växa. Att många människor blir mer och mer korkade och därför kräver mer lättsmält föda. Det kan jag tyvärr bara hålla med om. (Att Sveriges mest lästa bloggar handlar om 16-åriga flickors klädval, hundvalpar och fikavanor är väl ett av många bra tecken på den saken?)
Hon utmanar mig att nämna en bok som är riktig mental styrketräning.
Tyvärr har jag inte varit mycket av en bokmänniska på väldigt länge. De böcker jag läst det senaste året kan nog räknas på ena handen, och de flesta av dem är just lättsmält underhållning. Någonting annat orkar jag inte med. Så fort det blir lite tungt eller tråkigt lägger jag ifrån mig boken, och kommer mig aldrig för att ta upp den igen. Det är lite tråkigt, eftersom jag för ett par år sedan brukade läsa ett par böcker i veckan. Nu har jag bara inte energi eller tålamod till det längre.
Så tyvärr får jag nog säga pass på den här. Men jag utmanar istället mina betydligt mer litterära vänner Månskensdans och Arianrhod.
1 kommentar:
Å. Det här är en så svår fråga: vad är intellektuellt utmanande? Rimligtvis det som ligger på en passande nivå; tillräckligt avancerat för att man skall få tänka men inte så långt över ens nuvarande nivå att det känns omöjligt. Och då blir det ju helt plötsligt någonting som verierar från ämne till ämne och person till person. En förklarande, något förenklad, genomgång av Hegels tankegångar är intellektuellt utmanande för den som inte är van vid att läsa filosofiska resonemang; den som själv har läst Hegel kanske inte blir så imponerad. Jag hyr min lägenhet i andra hand av en bekant som doktorerat i partikelfysik; den intellektuella utmaningen i vissa av de böcker hon lämnat kvar framme varierar kraftigt beroende på det är hon eller jag som läser dem. Jag kan roa mig med att läsa doktorsavhandlingar inom de flesta humanistiska och samhällsvetenskapliga områden. Är det intellektuellt utmanande? Och var ligger egentligen det intellektuellt utmanande i skönlitteratur? I Dostojevskijs djupa personporträtt? I Sartres eller Camus litterära behandling av existentialismen? I Kafkas humorstiska byråkratiska surrealism? I Russ, Le Guins eller Tiptrees könsrollsbehandlande science fiction? I Jelineks samhällskritik?
En av mina favoritutmaningar handlar om att, långsamt, ta sig igenom Cicero på latin. Just främmande språk tycker jag personligen är ett utmärkt sätt att tvinga hjärnan att arbeta, men det kanske inte är så förvånande.
//JJ
Skicka en kommentar