The Imaginarium of Doctor Parnassus - Årets första bio

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag lovat mig själv att se mer teater än bio i år. Året började starkt med Hamlet på Stadsteatern, men igår blev det en tur till Sergelbiografen för att se The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag har varit väldigt sugen på att se den ända sedan den först dök upp på Filmtipset, men Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Nu har jag äntligen sett den och vill varmt rekommendera den till alla som gillar filmer av det mer abstrakta slaget. Jag är lite förvånad över att filmen inte fått mer uppmärksamhet, men jag antar att detsamma gäller här: Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Filmen har väl framförallt omtalats som Heath Ledgers sista film, och trots hans död fortsatte inspelningen. Hans roll ersattes med inte bara en utan så många som tre andra skådespelare: Johnny Depp, Collin Farrell och Jude Law. En pampig serie inhopp för att rädda projektet, och en mycket snygg räddning. Personligen har jag så dåligt ansiktsminne att jag inte ens hade märkt att samma karaktär spelades av fyra olika personer, men lite imponerande är det allt.

Historien har sin början i att Doctor Parnassus, med tendenser till spelberoende, slår vad med djävulen. Tusen år senare kuskar han runt på en föråldrad teatervagn med sitt lilla sällskap, kämpandes för att rädda sin bortlovade dotter ur djävulens våld. Filmen kretsar kring jakten på förtappade själar i en magisk fantasivärld.

Berättelsen känns originell och välgjord. Miljöerna är omväxlande vackra och dystopiska, och musiken är catchig (jag gillade i synnerhet djävulens tema). Skådespeleriet har jag inte mycket att klaga på, bortsett från att Verne Troyer alltid kommer att se ut som Mini Me. Tämligen okända Lily Cole var däremot söt och imponerande i rollen som Valentina.

Tyvärr levde filmen ändå inte riktigt upp till mina förväntningar. Jag känner att jag aldrig riktigt fick något grepp om Tony (fyrmannakaraktären). Han dök upp, var central i större delen av filmen, och försvann igen utan att riktigt ha lämnat något intryck. Vem var han och vad hade han där att göra? Det kändes inte som ett stilistiskt grepp, det kändes som att något saknades. Jag vet inte om det är en orättvis nedvärdering på grund av Heath Ledger-hypen, men jag hade väntat mig något lite mer påtagligt. Överlag var det mycket som kändes oförklarat eller för lite.

Jag tror att berättelsen som sådan hade blivit en tokigt bra tv-serie, i en säsong på kanske 10-12 avsnitt men inte mer. Som film var det lite för knappt, och inte som ett coolt artistiskt drag utan som irriterande brist på utrymme. Trots det är filmen väl sevärd och jag rekommenderar den starkt.