Geografisk insikt

Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv. Jag har inte körkort. Min mentala bild av det geografiska Stockholm är därför helt och hållet baserat på SL:s linjekarta. Jag kan nästan inga gatunamn i stan, men jag vet vilka hållplatser som ligger nära ställena jag besöker och jag vet vilka linjer som stannar där.
Denna något snäva bild fick sig en rejäl törn idag, när jag var på väg hem från Catahyas årsmöte. Mötet hölls i Scoutstugan Holken (rekommenderas varmt för mindre arrangemang!) i Helenelund norr om stan. För att ta mig dit tog jag tunnelbanan söderut, för att byta till norrgående pendeltåg vid centralen. Helt logiskt, inga konstigheter, SL reseplanerares förstahandsval och ett ställe jag varit på förr. Nemas problemas.

På vägen därifrån hade jag nyligen missat tåget och kände mig inte jättelockad att stå ute i snön och vänta. Spanade efter en lämplig buss åt annat håll. Bland bussangivelser och gatunamn såg jag en helt oväntad skylt:

Kistamässan -->

Vad i? Nog för att jag var norr om stan, men Kistamässan borde väl ändå ligga i Kista? I brist på andra saker att göra började jag gå. Erfarenheten sade mig att det sällan är skyltat om det inte är gångavstånd, och jag är inte den som är rädd för att gå vilse. Ana min förvåning när jag mindre än tio minuter senare står och väntar på tunnelbanan istället. Helenelund ligger mitt i Kista!

Min mentala bild av Stockholm har alltid haft en djup avgrund mellan pendeln och t-banan norr om Solna. Däremellan är det liksom bara tomt på kartan, och jag har aldrig brytt mig om att utforska området så noga. Det blev en nästan löjligt fascinerande insikt, och en blöt påminnelse om att jag behöver köpa vattentåliga skor.

Årets andra teater - Grease

Av en vän fick jag en biljett till ett genrep av Grease som har premiär i övermorgon, så den här kvällen spenderades på Göta lejon med årets andra teater. Den här uppsättningen av Grease utspelar sig i Stockholm 1959, där Danne och Sanna spenderat sommaren ihop på Drevviksbadet. Sommaren tar slut, men mot alla odds blir radhuset i Farsta inte färdigbyggt utan Sanna med familj blir kvar i Rågsved. Skolan startar på allmänna läroverket, och ett känslofyllt år tar sin början.



En upphottad Volvo PV, tonårsfylla på Gubbängstivolit, ollade växelspakar och kärleken till Lasse Lönndahl gör den här showen så svensk den kan bli. All beröm till den stilöverföringen, som är den största behållningen av den här föreställningen. Resten är varken särskilt nytt eller originellt.

Det här var det första jag såg på Göta lejon och jag måste nog säga att jag hade väntat mig snäppet högre professionalitet i skådespelet. Men det är möjligt att dansen var extra tafatt såhär i genrepet, och att skådisarna helt enkelt inte brydde sig om att hålla sig i skymundan utan passade på att piffa upp kläder och skosnören mitt på scenen så fort strålkastaren pekade åt annat håll.

Marie Sernholt gör en tråkig gestaltning av Sanna, men så var Sandy en präktigt tråkig karaktär redan från början så det kan nog vara ohjälpligt. De mindre rollerna är mer livfulla och särskilt gillar jag den nya bilden av Lux-tjejerna, med ett par personer som gör intryck i både sång och skådespel.

Överlag var det en underhållande kväll som kändes väl värd tiden. Min personliga bedömning är däremot att detta inte är värt det ordinarie biljettprisett (500-600 kr) om man inte är ett stort fan av antingen Grease, svensk fjortisraggarkultur eller spexrevyer (eller har gott om pengar för den delen).

(Obs: Scenerierna lever inte alls upp till trailern för den delen, till skillnad från de pampiga effekterna på Stadsteatern).

The Imaginarium of Doctor Parnassus - Årets första bio

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag lovat mig själv att se mer teater än bio i år. Året började starkt med Hamlet på Stadsteatern, men igår blev det en tur till Sergelbiografen för att se The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag har varit väldigt sugen på att se den ända sedan den först dök upp på Filmtipset, men Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Nu har jag äntligen sett den och vill varmt rekommendera den till alla som gillar filmer av det mer abstrakta slaget. Jag är lite förvånad över att filmen inte fått mer uppmärksamhet, men jag antar att detsamma gäller här: Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Filmen har väl framförallt omtalats som Heath Ledgers sista film, och trots hans död fortsatte inspelningen. Hans roll ersattes med inte bara en utan så många som tre andra skådespelare: Johnny Depp, Collin Farrell och Jude Law. En pampig serie inhopp för att rädda projektet, och en mycket snygg räddning. Personligen har jag så dåligt ansiktsminne att jag inte ens hade märkt att samma karaktär spelades av fyra olika personer, men lite imponerande är det allt.

Historien har sin början i att Doctor Parnassus, med tendenser till spelberoende, slår vad med djävulen. Tusen år senare kuskar han runt på en föråldrad teatervagn med sitt lilla sällskap, kämpandes för att rädda sin bortlovade dotter ur djävulens våld. Filmen kretsar kring jakten på förtappade själar i en magisk fantasivärld.

Berättelsen känns originell och välgjord. Miljöerna är omväxlande vackra och dystopiska, och musiken är catchig (jag gillade i synnerhet djävulens tema). Skådespeleriet har jag inte mycket att klaga på, bortsett från att Verne Troyer alltid kommer att se ut som Mini Me. Tämligen okända Lily Cole var däremot söt och imponerande i rollen som Valentina.

Tyvärr levde filmen ändå inte riktigt upp till mina förväntningar. Jag känner att jag aldrig riktigt fick något grepp om Tony (fyrmannakaraktären). Han dök upp, var central i större delen av filmen, och försvann igen utan att riktigt ha lämnat något intryck. Vem var han och vad hade han där att göra? Det kändes inte som ett stilistiskt grepp, det kändes som att något saknades. Jag vet inte om det är en orättvis nedvärdering på grund av Heath Ledger-hypen, men jag hade väntat mig något lite mer påtagligt. Överlag var det mycket som kändes oförklarat eller för lite.

Jag tror att berättelsen som sådan hade blivit en tokigt bra tv-serie, i en säsong på kanske 10-12 avsnitt men inte mer. Som film var det lite för knappt, och inte som ett coolt artistiskt drag utan som irriterande brist på utrymme. Trots det är filmen väl sevärd och jag rekommenderar den starkt.