Lite speltips

Det finns väldigt många människor som tycker om att spela spel på internet. Några spel är bra, andra spel är dåliga. De flesta är ganska meningslösa. Sedan finns det vissa spel som är helt genialiska. Tyvärr nöjer sig flera personer i min närhet med att spela Neopets, därför tänkte jag tipsa om lite bra spel istället.

Min absoluta favoritsida sedan länge är Orisinal. Den innehåller spel som inte bara är spel, de är en perfekt komposition av underbar musik, otroligt vackra animeringar och enkel men underhållande spelmekanik. De jag tycker bäst om är A Dog for All Seasons, Winterbells och Pocketful of Stars. Sedan är The Crossing definitivt ett av de vackraste spelen, men spelet i sig blir lätt lite långtråkigt. Slutligen är även Bugs och These Little Pigs två spel som måste testas.

En annan trevlig sida är Eyezmaze vars spel går i en helt annan utseendemässig stil, men där mekaniken i ett par av dem är liknande. Mest intressanta här är Tontie och Vanilla.

En sida som jag har upptäckt relativt nyligen är Kongregate. De har otroligt många spel av varierande kvalitet så deras arkiv är väl värt att ta en titt på. Det spel jag har spelat mest här är Desktop Tower Defense 1.5.


Läs även andra bloggares tankar om: Flashspel, Orisinal, Eyezmaze, Kongregate.

Månadens sötaste

In Hate We Trust

Idag var jag på en fotoutställning på Stockholms länsmuseum. Den består av en serie otroligt maffiga bilder av Elisabeth Ohlson Wallin på temat homofoba hatbrott. (Samma kvinna som gjorde den omtalade Ecce homo-utställningen). Bilderna går i en barock stil och är väldigt mycket den typ av foto och ljussättning som jag uppskattar. Symboliken och detaljerna i bilderna är enorm och jag tror att jag skulle kunna ha dem hemma på väggen i ett år och fortfarande upptäcka nya saker.

Alla bilder utom en går att se på hennes hemsida. Tyvärr tappar de otroligt mycket av att visas i ett så litet format med dålig kvalitet, så jag rekommenderar alla som har möjlighet till det att släpa sig till Nacka för att se dem.

Det skrämmande är att alla bilderna är baserade på verkliga brott som ägde rum i Sverige under drygt ett års tid. Undantaget är ett av dem, som ägde rum i Italien, och den tavlan är min favorit. Främst på grund av färgerna. Det är tavlan där en kvinna våldtas av två män, samtidigt som sex kardinaler med stånd står runt om och tittar på. Tavlan skildrar en händelse som ägde rum förra sommaren. En lesbisk kvinna blev våldtagen av fascister, väl förberedda med kondomer, utanför en gayklubb i Rom. I den efterföljande debatten gjorde en av kardinalerna ett uttalande och sa att det är sådant man får räkna med om man är öppet homosexuell. Med största sannolikhet talar han inte för alla katoliker, men det är ändå en person som innehar det näst högsta ämbetet i den romersk-katolska kyrkan.

Bilden kan ses som en väl befogad spark mot de förlegade tankarna inom denna instutition. Inte för att kyrkan inte har rätt att ha sina egna religiösa åsikter, utan för att kyrkan inte har vett att avgöra när dess åsikt är önskvärd. Jag tycker också att det ska ses som en spark mot de personer inom kyrkan som inte delar denna åsikt men som trots det valde att hålla tyst.

Läs även andra bloggares åsikter om: Elisabeth Ohlson Wallin, Homosexuella, Hatbrott, Katolicism, Konst, Våldtäkt

Disneyprinsessor dömda att våldtas

Barbara Ehrenreich fick in en otroligt löjlig krönika i Aftonbladet häromdagen, som även återfinns på originalspråk i hennes blogg. Här skriver hon att Disneys prinsessor är en masochistisk kult och en samling sexiga lipsillar utan ambitioner. Hon berättar att alla produkter med koppling till detta är impregnerade med en date rape-drog, och att medelålders mäns sjuka version av sex inte hör hemma i barnens lekrum. Hon uppmanar föräldrar att bränna sådana leksaker, och tåga mot Disney World med högafflar i högsta hugg.

Ooooookej, är min tanke. Feminism i all ära, men här känns det som att vi har någon som bara är avundsjuk för att hon inte är snygg i långklänning.

Jämfört med större delen av alla leksaker och barnprogram för barn i denna ålder tycker jag att Disneys prinsessor är otroligt bra förebilder. De är inte trådsmala, översminkade och lättklädda som Bratz. De använder sig av betydligt mindre onödigt våld än vad superhjältar, Pokémon eller Action Man gör. De proppar våra barn fulla med moralkakor om hur viktigt det är att ta hand om sina vänner, att hålla sina löften, att acceptera andra och att alltid göra sitt bästa. Skönheten blev kär i Odjuret - Turtles hade upptäckt att han var ett monster och slagit ner honom på sekunden.

Ehrenreich skriver att prinsessorna tillbringar större delen av sin tid med att ligga i koma och vänta på att prinsen ska kyssa dem, och att Mulan är det slående undantaget (men att Mulan inte är en riktig prinsessa, så det räknas inte). Hon skriver också att de saknar ambitioner och yrkesfärdigheter annat än att ett par av dem är bra på att städa. Det får mig att undra om hon överhuvudtaget har sett en Disneyfilm sedan Törnrosa släpptes på 50-talet.

I Aladdin möter vi prinsessan Jasmin, som i början av filmen lyckas överlista alla vakter och rymma från palatset för att leva som en vanlig människa. I Den lilla sjöjungfrun har prinsessan Ariel trotsat sin far och byggt upp en omfattande samling av människoföremål. Hon beslutar att sälja sin röst för att bli människa, och lyckas rädda livet på sin karl både en och två gånger genom filmens gång. Belle i Skönheten och Odjuret är lite mobbad för att hon läser så mycket böcker. Hon fetdissar stans manschauvinistiska casanova, är själuppoffrande och modig nog att ta sin fars plats i odjurets fängelse och sätter sig upp emot den arga pöbeln som vill döda honom.

Ehrenreich drar också upp en massa trams om att man enkelt kan se vem som är ond i Disneys sagor: det är bara att leta efter rynkor. En stor del av Disneys antagonister är bittra gamla tanter, precis som Ehrenreich själv, men det säger otroligt lite om hur världen ser ut i övrigt. Antalet gamla men snälla människor är klar majoritet. För att nämna några exempel har vi Gudmodern i Askungen och de goda féerna i Törnrosa, Mrs. Potts i Skönheten och Odjuret eller Gammelmor Pilrot i Pocahontas. Bland stumma biroller syns ofta äldre kvinnor. Att inte ha gamla damer i huvudroller är knappast någonting unikt för Disney, men för den som är intresserad av sådant kan jag rekommendera Det levande slottet.

Jag tror inte att min dotter, eller son, kommer att vakna upp som "ett societetslejon i London, utvakad efter en hård natts festande med kokain och sprit" för att jag låter ungen ha långklänning och tiara.

Se vad andra skriver om: Barbara Ehrenreich, Disney, Feminism, Sexism, Leksaker, Barn

The Hobbit blir film

Idag har New Line Cinema tillkännagett att The Hobbit blir film. Inte bara en utan två filmer. Efter många om och men kommer filmerna trots allt att göras av Peter Jackson och Fran Walsh.

Att göra The Hobbit till två filmer är troligen ett genidrag och en möjlighet jag inte ens haft i åtanke. Handlingen i boken är alldeles lagom lång och linjär för att göra sig på film, men den har den stora bristen att en övervägande del av karaktärerna är skäggiga små dvärgar. Inga publikdragare direkt. (Hur bra kritik Härskarringen än fått hade ingen av filmerna vara lika storsäljande utan att ha lockat tusentals tonårsflickor med heta skådespelare.)

Genom att göra två filmer kan man förhoppningsvis få utrymme för många andra storylines som inte finns i den ursprungliga boken. Många skulle nog se det som ett helgerån, men i det här fallet tror jag att det skulle kunna lyfta de tidigare filmerna något enormt. Många händelser som skulle kunna ge ett nytt djup åt trilogin ligger kronologiskt samtida med The Hobbit.

Vi skulle kunna följa Aragorns historia, från det att han som barn träffar Bilbo i Vattnadal (10 år gammal vid tillfället - han kan inte ha missat det). Då slipper vi hela biten med att någon random karl går och blir accepterad kung i ett främmande land sådär över en natt. Vi kan också få se hur Vita Rådet fördriver Sauron ur Mörkmården samma år som Bilbo hittar ringen. Detta ger en möjlighet till att framhäva konflikten mellan Saruman och Galadriel, som faktiskt skulle kunna motivera alvernas deltagande i Helms klyfta. Vi kan få se dvärgarnas kamp i Moria, händelserna mellan Aragorn och Denethor som kan förklara deras tillbakadragna respektive rabiata karaktärer, Frodos föräldrars död ...

Kort sagt: Hur kapitalistiskt vinstsyftet med detta än må vara tror jag att det kan bli riktigt grymt.

Läs även andra bloggares åsikter om: The Hobbit, Bilbo, Tolkien, Fantasy, Film