Disneyprinsessor dömda att våldtas

Barbara Ehrenreich fick in en otroligt löjlig krönika i Aftonbladet häromdagen, som även återfinns på originalspråk i hennes blogg. Här skriver hon att Disneys prinsessor är en masochistisk kult och en samling sexiga lipsillar utan ambitioner. Hon berättar att alla produkter med koppling till detta är impregnerade med en date rape-drog, och att medelålders mäns sjuka version av sex inte hör hemma i barnens lekrum. Hon uppmanar föräldrar att bränna sådana leksaker, och tåga mot Disney World med högafflar i högsta hugg.

Ooooookej, är min tanke. Feminism i all ära, men här känns det som att vi har någon som bara är avundsjuk för att hon inte är snygg i långklänning.

Jämfört med större delen av alla leksaker och barnprogram för barn i denna ålder tycker jag att Disneys prinsessor är otroligt bra förebilder. De är inte trådsmala, översminkade och lättklädda som Bratz. De använder sig av betydligt mindre onödigt våld än vad superhjältar, Pokémon eller Action Man gör. De proppar våra barn fulla med moralkakor om hur viktigt det är att ta hand om sina vänner, att hålla sina löften, att acceptera andra och att alltid göra sitt bästa. Skönheten blev kär i Odjuret - Turtles hade upptäckt att han var ett monster och slagit ner honom på sekunden.

Ehrenreich skriver att prinsessorna tillbringar större delen av sin tid med att ligga i koma och vänta på att prinsen ska kyssa dem, och att Mulan är det slående undantaget (men att Mulan inte är en riktig prinsessa, så det räknas inte). Hon skriver också att de saknar ambitioner och yrkesfärdigheter annat än att ett par av dem är bra på att städa. Det får mig att undra om hon överhuvudtaget har sett en Disneyfilm sedan Törnrosa släpptes på 50-talet.

I Aladdin möter vi prinsessan Jasmin, som i början av filmen lyckas överlista alla vakter och rymma från palatset för att leva som en vanlig människa. I Den lilla sjöjungfrun har prinsessan Ariel trotsat sin far och byggt upp en omfattande samling av människoföremål. Hon beslutar att sälja sin röst för att bli människa, och lyckas rädda livet på sin karl både en och två gånger genom filmens gång. Belle i Skönheten och Odjuret är lite mobbad för att hon läser så mycket böcker. Hon fetdissar stans manschauvinistiska casanova, är själuppoffrande och modig nog att ta sin fars plats i odjurets fängelse och sätter sig upp emot den arga pöbeln som vill döda honom.

Ehrenreich drar också upp en massa trams om att man enkelt kan se vem som är ond i Disneys sagor: det är bara att leta efter rynkor. En stor del av Disneys antagonister är bittra gamla tanter, precis som Ehrenreich själv, men det säger otroligt lite om hur världen ser ut i övrigt. Antalet gamla men snälla människor är klar majoritet. För att nämna några exempel har vi Gudmodern i Askungen och de goda féerna i Törnrosa, Mrs. Potts i Skönheten och Odjuret eller Gammelmor Pilrot i Pocahontas. Bland stumma biroller syns ofta äldre kvinnor. Att inte ha gamla damer i huvudroller är knappast någonting unikt för Disney, men för den som är intresserad av sådant kan jag rekommendera Det levande slottet.

Jag tror inte att min dotter, eller son, kommer att vakna upp som "ett societetslejon i London, utvakad efter en hård natts festande med kokain och sprit" för att jag låter ungen ha långklänning och tiara.

Se vad andra skriver om: Barbara Ehrenreich, Disney, Feminism, Sexism, Leksaker, Barn