Stockholms låtsasriksdag

Idag var jag på den centrala plenarsessionen i Ungdomsparlamentet med en videokamera. Filmen kommer att ligga till grund för mitt projektarbete, där jag tillsammans med en vän ska göra en utvärdering av jämställdheten på arrangemanget. Den biten tänker jag därför inte uttala mig om förrän våra mätningar är klara, men det finns mycket annat att tycka och tänka om detta försök till nyskapande utbildning.

För att ge lite bakgrund så är Ungdomsparlamentet en händelse som för andra året i rad arrangeras av Stockholms stad. 17 olika gymnasieskolor i Stockholm engagerade sig för att förbättra världen. Frågorna var:

• Hur kan vi förbättra den ekonomiska situationen för studenter?
• Vad ska vi göra åt arbetslösheten bland 18-24 åringar?
• Hur kan vi få en bättre och billigare kollektivtrafik i Stockholm?
• På vilka sätt kan vi bekämpa rasismen i samhället?
• Hur kan vi bidra till ett miljövänligare beteende i Stockholm?

På min skola delades vi in i till synes slumpmässiga arbetsgrupper som fick sig varsin fråga tilldelad. Jag var ordförande för Trafikutskottet, där jag tillsammans med fyra ambitiösa tjejer skulle lösa Stockholms kollektivtrafiksproblem. Vi gjorde massor av research och var en grym grupp. Ett par veckor senare parades vi ihop med motsvarande trafikgrupp från Didaktus Liljeholmen och fick ägna en dag åt att leka lekar, och därefter ännu en dag åt att arbeta fram en motion med Svaret på vårt gemensamma problem.

Didaktus-gänget var förvisso trevliga, men de var ett år yngre än oss och gick naturvetenskapliga programmet. Till skillnade från oss som hade Ungdomsparlamentet som en del av kursen Samhälle C (eller Projektarbete för min del) gjorde Didaktus detta utanför sitt ordinarie schema, och hade därför inte samma prestationspress som ett gäng betygsstressade samhällstreor. Trots det fungerade samarbetet bra, även om halva gruppen verkade lite oengagerad framåt eftermiddagen, och vi lyckades ta fram ett enligt mig bra förslag.

En vecka därpå ägnade vi ytterligare en heldag åt att hålla en lokal plenarsession, där alla deltagande elever från de fem utskotten från Kunskapsgymnasiet och Didaktus närvarade. Där föredrog och debatterade vi våra motioner, och beslutade att anta nästan alla och skicka dem uppåt till det centrala utskottsmötet. (Vilket egentligen hade noll betydelse eftersom alla utskott, även det vars motion fått avslag, var välkomna dit och motionerna endast användes som referensmaterial för deltagarna).

Själv lyckades jag slingra mig ur det centrala utskottsmötet med motiveringen att jag skulle filma sista plenarsessionen och därför ändå inte skulle kunna representera utskottet där. Istället skickade vi dit Hanna, vilket var skitbra för hon är duktig men trodde först inte att hon skulle våga prata inför så mycket folk. (Vilket hon gjorde många gånger idag!) Detta centrala utskottsmöte var dock, vad jag hört, inte särskilt givande utan bestod av lika mycket pappersflygplanskastande som arbete. Och uppgiften var att sätta sig tillsammanas med trafikutskottsrepresentanterna från alla 17 skolor och skriva ännu en ny motion. Jag hade blivit galen på att behöva upprepa den processen ytterligare en gång så jag är glad att jag inte åkte dit.

Slutligen skedde alltså den slutliga plenarsessionen idag, i Riksdagshuset. Där närvarade alla utskottsrepresentanter som varit med på de centrala mötena, för att föredra och debattera sina motioner (det vill säga: exakt samma process som vår lokala plenarsession!) Dessutom fanns det ett större antal lärare, lite gäster, en bunt journalister/fotografer och lite annat löst folk på plats.

Det var ett ganska coolt arrangemang och en jättefin idé, men debatten var formaliamässigt bland det värsta jag sett. Talarlista fördes i vanlig ordning av det duktiga presidiet, men ... någon tycks har missuppfattat hur funktionen "replik" bör användas i mötessammanhang. (Eller så finns det organisationer som använder den på detta besynnerliga sätt, i så fall får någon gärna upplysa mig om det!)

På alla möten jag varit på har replik använts för att bryta talarlistan om man blivit personligt omnämnd och behöver försvara sig. Under detta möte användes det istället för att bryta talarlistan om man hade en åsikt, vilken som helst, kring det talaren sade. Detta gjorde givetvis att större delen av debatten utgjordes av replik på replik på replik på replik (även om åtminstone en av ordförandena kom ihåg att begränsa det till max fyra repliker per ordinarie inlägg). I sin tur orsakade detta att bara ett fåtal ordinarie inlägg hann göras kring varje fråga, i den tidspress som rådde.

Detta system är någonting som jag aldrig har upplevt tidigare och som för mig framstår som både bisarrt och odemokratiskt. Har man någonting att säga så skriver man i min mening upp sig på talarlistan och väntar på sin tur. Det leder visserligen lätt till en debatt som hoppar fram och tillbaka mellan olika sidospår, men jag tycker att det är överlägset mycket bättre än det som skedde nu. Här dominerades debatten av ett gäng personer som var snabba med nummerlapparna och kunde komma med flera inlägg i varje fråga, medan andra inte fick prata alls trots att de väntat sedan debatten öppnade.

Tråkigt nog anser jag att alla fem motioner som presenterades idag var av sämre kvalitet än någon av de vi tog fram vid våra lokala möten. Ju fler kockar desto sämre soppa. De olika ambitionivåerna bland eleverna var också ett problem. För många var det en cool grej som de ville engagera sig i - för andra var det ett sätt att få slippa gå på de vanliga lektionerna. Att en del av deltagarna precis börjat gymnasiet, medan andra var inne på sitt tredje år av samhällskunskap, kan också ha bidragit till en problematiskt ojämn kunskapsnivå. Givetvis är det bra att yngre elever får chans att lära sig saker, men vem tycker att det är roligt att placeras i ett sammanhang där man har väldigt lite att tillföra?

Jag ska däremot inte såga det helt och hållet. Jag tycker att Ungdomsparlamentet är ett väldigt bra initiativ av kommunen. Inte minst för att det är ett välbehövligt steg bort från den alldeles för vanliga katederundervisningen. Samarbeten mellan skolor är också någonting som sker alldeles för sällan, speciellt på högre nivå, så bara det faktum att det tvingar eleverna att träffa och samarbeta med okända människor ger ganska mycket. Slutsatsen blir att det hela är ett coolt projekt med hög potential som dock lider av en del barnsjukdomar och som känns lite väl repetitivt. En stor fördel vore om man drog in duktiga externa personer som kunde bistå eleverna i presidiet med lite erfarenhet och kunskap.