Kvinnor i politiken

En väg till att skapa ett jämställt samhälle är att inte ha ett enkönat ledarskap. Det är någonting vi i Sverige är ganska duktiga på, i alla fall om man ser till politiken - och begränsar denna politik till riksdagsnivå. Vi är näst bäst i världen på det, med 47,3 % kvinnliga riksdagsledamöter. Det land som toppar listan är Rwanda, ett litet land mitt i Afrika, med 48,8 %. Enligt lag ska minst en tredjedel av parlamentet bestå av kvinnor, då detta tros sätta stopp för att man upprepar forna tiders massmord. Nära hälften är dock en bra bit mer än en tredjedel, vilket visar tydligt att det inte bara är inkvoterade PK-utsmyckningar som sitter där.

På den högsta politiska posten har vi däremot aldrig sett någon kvinna i Sverige. Medan gamla diktaturer såsom Chile, Liberia och Tyskland en efter en väljer kvinnliga makthavare sitter vi kvar här i vårt lugna trygga gubbvälde. Vi har väl helt enkelt inga folkmord som kvinnorna behöver stoppa.

Igår valdes den före detta presidenthustrun Cristina Fernandez de Kirchner till president i Argentina. Hon ser ut som vilken Big Brother-stjärna som helst, men någon som vunnit valet redan i första omgången måste ha lite mer bakom pannbenet än så. (Linda Rosing lyckades trots allt inget vidare när hon försökte ta sig in i riksdagen här i Sverige...) Däremot har fru Kirchner startat sin karriär i Peronistiska rörelsen, bedrivit valkampanj åt sin make och sägs vara berömd för sin garderob. Landets andra kvinnliga president - och konceptet känns bekant. Kan det vara så att Argentina har hakat upp sig på en stereotyp?