Idrottsrörelsens särställning i skolan

Den svenska idrottsrörelsen har många fördelar gentemot övriga ideella organisationer i Sverige. Utöver helt bisarrt mycket förmånligare skatteregler och en väsentligt större del av den offentliga bidragskakan så har idrotten en särställning även i den svenska gymnasieskolan.

På många gymnasieskolor kan elever välja kursen Specialidrott. Specialidrotten utövas till största del inte på skoltid utan består av att idrottsläraren har kontakt med den tränare som eleven idrottar hos på sin fritid. A-kursen är på 200 gymnasiepoäng, vilket motsvarar ett helt års undervisning i svenska och engelska. Syftet är till exempel att man ska få färdigheter i sin valda specialidrott, att man ska vara förtrogen med specialidrottens regler och att man ska ha kunskap om hur man förebygger vanliga skador. Utöver det kan man också välja en B-kurs på ytterligare 100 poäng.

Nog för att idrott är jättenyttigt och tar mycket av elevens tid, men ...

Många elever engagerar sig politiskt på sin fritid och får fördjupade kunskaper i demokratiska principer. Andra arrangerar konvent och får praktisk erfarenhet av projektledning och budgetplanering. Ytterligare andra spelar i band och lär sig skriva och framföra musik. Det finns elever som spelar teater, är scouter, sitter med i ungdomsfullmäktige, deltar i schackturneringar, lär sig allt om medeltida matlagning, kämpar för djurrätt eller läser bok efter bok om partikelfysik. Varför är inte deras specialintressen lika viktiga?

Och vad är det som gör att en idrottstränare anses ha den kompetens som krävs för att bedöma sina deltagare enligt skolverkets kriterier? Av vilken anledning kan inte SSUs anställda ombudsmän göra detsamma? Att "känna till idrottsrörelsens framväxt och mål samt idrottens nationella omfattning" är ett riktigt skolmål. Tyvärr gäller inte detsamma för den anrika och nationella scoutrörelsen.

Bort med specialidrotten eller in med kursen Specialintresse!

Läs även andra intressanta bloggar om skola, idrott, ungdomar.