När dokusåporna inte räcker till

En gång i tiden var Expedition Robinson någonting som roade svenska folket. Ett tv-program om riktiga människor, med tävlingar, problemlösning, äventyr och intriger. Sedan kom Big Brother där intrigerna och vardagslivet tog över. Men vad hände sedan?

Jo, idag kan vi läsa "rapporteringen minut för minut" när Anders Eklund pressas av åklagaren. Vem behöver CSI när det finns lika spännande och groteska brott att följa i verkligheten? Speciellt inte när varenda tidning bjuder på obscena mängder spännande bakgrundsmaterial, tårdrypande uttalanden, kommentarer från utredarna och osannolika vittnesmål. Sådant som inte går att hitta ens på den bästa special directors cut supersamlarutgåva.

För den som fortfarande är mer inne på såpopera kan man istället följa Blondinbellas öden och äventyr, den här gången gråter hon ut i Expressen om sexövergreppet i Italien. På bloggen skriver hon argt om att resebolagen borde ta sitt ansvar och informera unga flickor om farorna utomlands och att hjälpa dem hem tidigare än beställt när något jobbigt hänt. Men vilka föräldrar med det minsta ansvarskännande släpper iväg sin 17-åriga dotter på krogsemester utomlands utan vuxet sällskap...?

Vad händer när vi även blivit avtrubbade för verkliga händelser? Kanske är det då människor börjar intressera sig för större problem? Eller så hittar staten en ny inkomstkälla i dvd-utgåvan av FRA: Best of 2008, med kommentatorspår av Filip och Fredrik.

Läs även andra intressanta bloggar om dokusåpa, anders eklund, engla, blondinbella.

Dr. Horrible's Sing-Along-Blog

Vad ska en stackars tv-regissör ägna sig åt när manusförfattarna strejkar och show business står stilla? Man kan ta semester. Eller så kan man samla ihop sina rastlösa författarsläktingar och arbetslösa skådespelarpolare och göra en musikalserie att sprida på internet.

Jag vill tipsa om serien Dr. Horrible's Sing-Along-Blog, en skapelse från Joss Whedon (Buffy, Firefly, m.m) som fortfarande finns till allas fria beskådande på nätet. Men se den nu, vid midnatt på söndag kommer den att plockas ner! Den är riktigt kul, även om jag var på väg att stänga av eftersom inledningen är dryg och mest liknar något ur Bolibompa. Ta er igenom den och se klart på denna underbara lilla produktion! Tre avsnitt på strax över tio minuter vardera.

Framför allt tycker jag att Nathan Fillion (Firefly, Desperate Housewives) gör en otrolig roll i Captain Hammer! Brrr!

Dr. Horrible's Sing-Along-Blog.

När jag ändå är inne på temat vill jag passa på att tipsa om några riktigt bra YouTube-klipp för alla musikalfantaster: Reach! A lecture musical prank, Unexpected performance och Food court musical.

Läs även andra intressanta bloggar om musikaler, Joss Whedon, Doctor Horrible.

Skola för gamla och unga

Att sätta folk i fängelse och inte göra något vettigare av det än att låta dem sitta där och mögla är ganska meningslöst. Man blir inte trevligare av det och det är inte en särskilt fin merit när man kommer ut igen. Därför är det väldigt trevligt att läsa att vuxenutbildningen i Sveriges fängelser har fyrdubblats på bara två år. Kriminalvården har byggt upp ett nätverk med över 100 behöriga lärare som bedriver både lokal undervisning och distansundervisning. Från 3-4 olika kurser kan internerna nu välja mellan 110 gymnasiekurser då studierna inte längre är beroende av att ämnesläraren finns på plats. En otroligt bra insats av dem! Jag är imponerad.

Utan gymnasiebetyg kommer man nämligen inte långt här i världen, speciellt inte med kriminell bakgrund. Förhoppningsvis kan den här sortens utbildning ge många människor ett nytt förtroende för samhället. Det är bara tråkigt att det ska gå så långt som till att man måste misslyckas, halka in på kriminella banor och åka dit innan man kan få den personliga hjälp som det här systemet verkar innebära. Gymnasieskolorna satsar tyvärr på övervakning för att få bukt med skolket, istället för att gå till botten med problemet.

Min skola hade ett intranät där lärarna fyllde i ens närvaro, men även resultat och feedback på inlämnade uppgifter samt vilka mål eleven har i olika ämnen och områden. Både elev, handledare och ämneslärare hade möjlighet att skriva kommentarer till varandra i systemet. En väldigt bra kommunikationsplattform på en plats där överlappande scheman gör att man lätt går om varandra. Men det fyller knappast någon funktion som engagemangsbooster.

I Stockholms län finns det drygt 230 gymnasieskolor. Det är helt otroliga mängder resurser! Den lättillgängliga mängden lokaler, lärare och ämneskunskap gör att det skulle vara fullt möjligt att göra gymnasieskolan betydligt mer flexibel än vad den är idag. Varför ha en treårig gymnasieskola? Låt studiemotiverade elever ha som alternativ att ta sig igenom den på två år. Låt skoltrötta elever ta fyra år, så kan de varva studierna med ett deltidsjobb och få sådan erfarenhet istället. Varför finns det ingen skola med kvällskurser? Hur vore det om skolorna profilerade sig mot olika inlärningssätt istället för att framhäva körkortsutbildningar och gratis datorer?

Lägg mer fokus på att låta eleverna välja en passande studiemetod istället för att välja mellan tre tusen olika tramskurser.

Läs även andra intressanta bloggar om skola, fångvård, utbildning.

Disney utökar prinsessklubben

Jag är ett stort fan av Disneys prinsessor. Tyvärr har det skapats en väldigt gullipluttig snäll och söt tjej-hysteri runt dem, men i sina ursprungliga filmroller är de väldigt bra förebilder. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att det är två helt nya prinsessfilmer på gång: Rapunzel och The Princess and the Frog.

Rapunzel är tyvärr en datoranimerad film så den faller inte riktigt i samma kategori som de andra. Det är tråkigt, den berättelsen hade kvalat väl in bland de andra klassiska sagorna. Grodprinsessan blir däremot något kontroversiellt (tragiskt nog). Här möter vi Disneys första mörkhyade prinsessa, så jag hoppas att filmen får en genomslagskraft som gör att hon blir en fast medlem av prinsessklubben.


















Bra förebild eller billiga PK-poäng?
Läs även andra intressanta bloggar om Disney.

A Softer World

Jag är inte något större fan av webbserier. Främst av den anledningen att en serie måste hålla igång ett tag innan man vet om den håller måttet eller inte, och jag har inte ork att tröska mig igenom en serie som redan pågått i ett år eller fem.

Min RSS-lista för serier ökar däremot stadigt och jag följer ett par stycken numera. Mestadels är det däremot serier med någorlunda fristående strippar och inga långkörare alls. Däremot tänkte jag återigen flagga lite för en serie som jag följt ganska länge nu, A Softer World, som är min absoluta favoritserie. Det är fotoserier med bisarr text till. Ofta helt obegriplig sådan, och det har hänt att jag gått och klurat i flera dagar innan jag kommit på vad poängen är. Men de har alltid den här dramapoetiska, ofta tragiska, sorgsna eller pessimistiska synen som verkligen vrider bilderna till någonting helt annat än de är egentligen. Älskar den!

Onlinespel som social plattform eller förtryck?

Jag läste någonting tråkigt nyss. En mamma skriver in till frågespalten för Allt om barn (någon slags gemensam sida som både DN och Expressen hämtar artiklar från) och är orolig för sin 18-åriga son. Hon skriver bland annat:

"Han har inga kompisar som han gör saker med, det verkar som att han har lite kontakt med några klasskompisar på nätet, men han gör ingenting på kvällarna och helgerna utom att sitta framför datorn.

Jag har förbjudit nätspel på t ex World of Warcraft, men han sitter och
spelar andra strategispel (dock inte internetbaserade, vad jag vet om)."

Tragiskt nog hoppas jag verkligen att det förbudet bottnar i ett grovt missbruk från pojkens sida, annars har vi här ett typexempel på en förälder som inte bryr sig om att sätta sig in i sina barns intressen. Det finns få aktiviteter som är så socialt öppna och inkluderande som den här sortens onlinespel.

"Nej, jag kan inte stänga av och komma och äta middag, jag spelar!" har ofta den underliggande betydelsen att "Det finns femton helt verkliga personer i olika delar av världen som jag umgås med och som sitter här och väntar på mig. Om jag stänger av nu kommer vi alla att förlora spelet för de behöver just mig. Jag är bra på någonting viktigt."

Onlinespel kan vara en väldigt bra social faktor för människor som är blyga, fula, tråkiga eller av andra anledningar tycker att det är jobbigt eller svårt med sociala relationer i verkliga livet. Det kan också fungera som ett avstamp för att träffa nya vänner att senare börja umgås med även i verkligheten. Tyvärr finns det också möjligheter i det som inte är lika trevliga.

Jag hörde en gång en person prata om onlinespel som ett medel för staten att hålla sjuka och fattiga människor i schack. "Här har du ett drägligt låtsasliv, det är billigare än ett riktigt." För vem behöver pengar, vård eller en ljus framtid när man kan ta ut sina ambitioner på att driva det mest framgångsrika WoW-guildet istället?

Läs även andra intressanta bloggar om onlinespel, World of Warcraft, föräldrar.