Årets andra teater - Grease

Av en vän fick jag en biljett till ett genrep av Grease som har premiär i övermorgon, så den här kvällen spenderades på Göta lejon med årets andra teater. Den här uppsättningen av Grease utspelar sig i Stockholm 1959, där Danne och Sanna spenderat sommaren ihop på Drevviksbadet. Sommaren tar slut, men mot alla odds blir radhuset i Farsta inte färdigbyggt utan Sanna med familj blir kvar i Rågsved. Skolan startar på allmänna läroverket, och ett känslofyllt år tar sin början.



En upphottad Volvo PV, tonårsfylla på Gubbängstivolit, ollade växelspakar och kärleken till Lasse Lönndahl gör den här showen så svensk den kan bli. All beröm till den stilöverföringen, som är den största behållningen av den här föreställningen. Resten är varken särskilt nytt eller originellt.

Det här var det första jag såg på Göta lejon och jag måste nog säga att jag hade väntat mig snäppet högre professionalitet i skådespelet. Men det är möjligt att dansen var extra tafatt såhär i genrepet, och att skådisarna helt enkelt inte brydde sig om att hålla sig i skymundan utan passade på att piffa upp kläder och skosnören mitt på scenen så fort strålkastaren pekade åt annat håll.

Marie Sernholt gör en tråkig gestaltning av Sanna, men så var Sandy en präktigt tråkig karaktär redan från början så det kan nog vara ohjälpligt. De mindre rollerna är mer livfulla och särskilt gillar jag den nya bilden av Lux-tjejerna, med ett par personer som gör intryck i både sång och skådespel.

Överlag var det en underhållande kväll som kändes väl värd tiden. Min personliga bedömning är däremot att detta inte är värt det ordinarie biljettprisett (500-600 kr) om man inte är ett stort fan av antingen Grease, svensk fjortisraggarkultur eller spexrevyer (eller har gott om pengar för den delen).

(Obs: Scenerierna lever inte alls upp till trailern för den delen, till skillnad från de pampiga effekterna på Stadsteatern).

The Imaginarium of Doctor Parnassus - Årets första bio

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag lovat mig själv att se mer teater än bio i år. Året började starkt med Hamlet på Stadsteatern, men igår blev det en tur till Sergelbiografen för att se The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag har varit väldigt sugen på att se den ända sedan den först dök upp på Filmtipset, men Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Nu har jag äntligen sett den och vill varmt rekommendera den till alla som gillar filmer av det mer abstrakta slaget. Jag är lite förvånad över att filmen inte fått mer uppmärksamhet, men jag antar att detsamma gäller här: Avatar, jul och lite annat kom ivägen.

Filmen har väl framförallt omtalats som Heath Ledgers sista film, och trots hans död fortsatte inspelningen. Hans roll ersattes med inte bara en utan så många som tre andra skådespelare: Johnny Depp, Collin Farrell och Jude Law. En pampig serie inhopp för att rädda projektet, och en mycket snygg räddning. Personligen har jag så dåligt ansiktsminne att jag inte ens hade märkt att samma karaktär spelades av fyra olika personer, men lite imponerande är det allt.

Historien har sin början i att Doctor Parnassus, med tendenser till spelberoende, slår vad med djävulen. Tusen år senare kuskar han runt på en föråldrad teatervagn med sitt lilla sällskap, kämpandes för att rädda sin bortlovade dotter ur djävulens våld. Filmen kretsar kring jakten på förtappade själar i en magisk fantasivärld.

Berättelsen känns originell och välgjord. Miljöerna är omväxlande vackra och dystopiska, och musiken är catchig (jag gillade i synnerhet djävulens tema). Skådespeleriet har jag inte mycket att klaga på, bortsett från att Verne Troyer alltid kommer att se ut som Mini Me. Tämligen okända Lily Cole var däremot söt och imponerande i rollen som Valentina.

Tyvärr levde filmen ändå inte riktigt upp till mina förväntningar. Jag känner att jag aldrig riktigt fick något grepp om Tony (fyrmannakaraktären). Han dök upp, var central i större delen av filmen, och försvann igen utan att riktigt ha lämnat något intryck. Vem var han och vad hade han där att göra? Det kändes inte som ett stilistiskt grepp, det kändes som att något saknades. Jag vet inte om det är en orättvis nedvärdering på grund av Heath Ledger-hypen, men jag hade väntat mig något lite mer påtagligt. Överlag var det mycket som kändes oförklarat eller för lite.

Jag tror att berättelsen som sådan hade blivit en tokigt bra tv-serie, i en säsong på kanske 10-12 avsnitt men inte mer. Som film var det lite för knappt, och inte som ett coolt artistiskt drag utan som irriterande brist på utrymme. Trots det är filmen väl sevärd och jag rekommenderar den starkt.

Niclas mode - En ny modeblogg

Det är någonting nästan overkligt med alla modebloggare och deras dagens outfit. Blonda små tonårstjejer som verkar ägna sig uteslutande åt shopping på eftermiddagarna. Tjejer som aldrig visar sig i samma plagg två gånger på nätet och som inlevelsefullt berättar om latteköp, taxiresor och underbara salladsbladsluncher. Jag kan inte riktigt förstå varför någon vill leva ett sådant liv, hur någon kan tycka att det är meningsfullt och tillräckligt stimulerande att spendera dag efter dag på bloggen och i klädaffären.

Därför är det väldigt uppfriskande med denna nya modeblogg:

Niclas mode

En blogg av vanliga människor. Människor som inte skäms över att berätta att de har på sig samma par byxor som igår, att de köpt tröjan på second hand eller att de till och med ärvt den av en släkting. Människor med olikfärgade strumpor och trasiga gylfar. Människor som hellre lägger tid och pengar på något annat än kläder, och vill visa upp att det är okej.

Läs även andra intressanta bloggar om mode, kläder, shopping.

Hamlet - årets första teater

Häromveckan fick jag syn på trailern till Stadsteaterns uppsättning av Bröderna Lejonhjärta. Jag var sugen på att se den redan i höstas när jag såg de otroligt coola affischerna, men kunde inte riktigt lista ut om det var en pjäs för vuxna eller för barn. Efter att ha sett filmen känns den som ett måste, och jag önskar att fler teaterpjäser hade trailers att titta på.

Jag hade också läst en recension av Hamlet i någon tidning och tyckte att den kändes lockande. Efter att ha konstaterat att inte bara Stadsteatern, utan även Dramaten, säljer alla biljetter under 100-lappen för folk i min ålder lovade jag mig själv en sak:

• 2010 ska jag se mer teater än bio.

Som av en slump dök en vän upp bara ett par dagar senare och hade fått ett par biljetter över till nämnda Hamlet. Tackar och bockar, det blev därmed årets första föreställning. (Och ställningen är därmed 1-0 mellan teater och bio, även om Dr. Parnassus lockar i veckan).

Hamlet i sitt ursprung känner jag är en långsam, tung och ganska tråkig berättelse. Stadsteatern presenterar däremot en tolkning som dryper av ångest och aggressioner och sånt tycker jag är mysigt. Gustav Skarsgård ger en laddad gestaltning av Hamlets personliga våndor, och resten av dramat hamnar i skymundan.

Jag måste nog säga att det hela förstärks väldigt mycket av att man träffat mitt i prick vad gäller användandet av pampiga effekter. En bioduk som ger en rullande bakgrund med mörka moln, skimrande kyrkfönster eller en skev verklighetsbild. En väl använd rökmaskin, häftiga ljuseffekter och en minimalistisk hållning vad gäller rekvisita och skådespel. Helt i min smak på den fronten!


Tyvärr måste jag medge att jag inte är tillräckligt van vid teater för att kunna göra en rättvis bedömning av framförandet som sådant. I mina ögon kändes det proffsigt, engagerande och väl värt de 100 kr jag inte betalade för att se den. Förhoppningsvis blir det mer teater framöver.

Läs även andra intressanta bloggar om Stadsteatern, Hamlet, teater.

Jakten på bra listor

Nytt år och nya äventyr! Inga löften men många planer. Men det som känns allra bäst med det nya året är att jag kan börja använda min nya papperskalender igen. Efter att ha trevat och testat hela 2009 efter ett bra todo-system som passar mig har jag gett upp. Nu blev det analogt igen. Årets kalender blev en i uppslagen liknande min gamla, men med lite spejsigare utseende och mysigt läderartat omslag.

Jag använder bara min kalender som todo-lista, inte som kalender. (Inbokade tider har jag google calendar till, annars skulle andra bli tokiga på att inte kunna se när jag är upptagen). Det fiffiga är att man enkelt kan skriva in saker på den dag man behöver göra dem, och att skrivutrymmet hindrar en från att överboka sig. Jag brukar dela varje dag i två spalter vilket ger utrymme för max 12 olika uppgifter på en dag. Ovanligt stora uppgifter brukar jag skriva tvärs över 3-4 rader för att balansera tidsåtgången, medan små uppgifter i stil med "Svara på mailen från X, Y och X" får en rad.

Som komplement har jag ett litet häfte postit-lappar fastsatt innanför pärmen, för att enkelt kunna skriva in och flytta runt löst hängande uppgifter som inte har fått en dag ännu. Eller för att anteckna andra mer noteringsorienterade kommentarer (kontaktuppgifter och liknande).

Att kunna stryka avklarade uppgifter ger en känsla av framgång löpande under dagen. Men att sitta och föra över oavslutade uppgifter till en annan dag vid slutet av dagen/veckan är i sin tur ett bra sätt att runda av och utvärdera arbetet. Det ger ett avstressande "det är okej, jag hann inte, jag tänker på det här på tisdag istället". Den enda nackdelen jag ser är att det är svårt att dela mina listor med andra, men trots det har jag nog kommit fram till att det här är det bästa sättet för mig att organisera mitt arbete.

I år kompletterade jag min kalender med två matchande moleskin-block i liknande rosa nyanser. Mycket nöjd!

Sveroks Riksmöte 2010

I helgen höll Sverok sitt Riksmöte för att besluta om förbundets verksamhet för 2010. Det var ett spännande årsmöte eftersom motionerna var rekordmånga, kandidaterna till styrelsen fler än någonsin och konkurrensen om ombudsplatserna den tuffaste hittills. Trots det känner jag mig lite besviken över debatterna.

Jag är nöjd med besluten. Jag är nöjd med de val som gjordes, och jag börjar känna mig nöjd även med tanken på att ägna heltid åt att vara förbundssekreterare för Sverok nästa år. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite ledsen över att diskussionen om hur man ska kunna besluta hur röstlängden ska fastställas, innan det finns en upprättad röstlängd, fick längre tid i plenum än något av de två miljonprojekt som antogs.

Kanske är det dömt att bli på det sättet när man talar om ett förbund av spelare, antagligen de största regelfetishisterna som går att hitta bland svenska ungdomsrörelser. De formaliainriktade ordningsfrågorna upptog en ansenlig andel debattid, medan fyra motioner och tre övriga frågor betades av på mötets sista åtta minuter. En person valdes in i styrelsen, och en annan valdes bort, med ett tärningsslag.

En mycket märklig organisationskultur. Jag är nöjd med besluten, det känns väldigt bra eftersom jag redan innan mötet bestämt mig för att inte diskutera särskilt mycket. Det finns få saker jag tyckt så illa om under mina tidigare Riksmöten som känslan av att förbundsstyrelsen är på plats för att vinna över mötet. Det känns bra att veta att ombuden fattade bra beslut utan att vi försökt påverka dem särskilt hårt. Att vi i grova drag har samma ambitioner. Men jag hoppas ändå att nästa års Riksmöte blir mer inriktad på verksamhet och mindre på teknikaliteter.

Tandborstvetenskap 30 hp

Alla som brukar titta på kommersiella tv-kanaler kan föreställa sig vilken enorm forskningsapparat som står bakom produktionen av rakhyvlar, rengöringsmedel och munsköljsprodukter. Det ska helst vara femdubbla rakblad, arton goda bakterier, vetenskapliga bevis och rekommendationer från hela yrkeskåren. I vetenskapens namn är bara produkt X god nog för dig och din kropp/ditt hem.

Idag skulle jag köpa ett par nya tandborstar. Vilket projekt! Det fanns inte en enda vanlig tandborste på hela hyllan. Prisspannet varierade från 27 kr upp till 55 kr för en vanlig analog tandborste. Jag tog två Aquafreshtandborstar ur det billigare spannet, som såg ut att vara enkla och likadana, bortsett från att olika färg var en praktisk utgångspunkt.

Nu när jag packade upp dem insåg jag att det inte alls var några vanliga tandborstar jag hade köpt. Det visade sig att jag råkat ta två tandborstar, till synes likadana, men av helt olika modeller och med vitt skilda egenskaper. Nu står jag inför valet om det är den rosa eller den gröna tandborsten som är bäst anpassad för mig och mina tänders behov. Vilken ska jag välja? Och hur stor hänsyn ska jag ta till min badrumsskåpspartners intressen i fördelningen?

Den gröna tandborsten, Aquafresh Max Active, har en avancerad kombination av X-vinklade borsthår och en flexibel topp. Den är designad för att ge en effektiv borstning av de bakersta tänderna samt mellan tänderna där det normalt sett är svårt att komma åt. Den har också ett specialdesignat behagligt skaft. Den unika flexibla halsen absorberar trycket och gör tandborstningen skonsam mot mitt tandkött.

Den rosa tandborsten, Aquafresh 3-Way Head, har ett unikt borsthuvud delat i tre delar som rör sig oberoende av varandra. Den anpassar sig och rengör ojämna ytor på tänder och tandkött och den tar bort plack grundligt och skonsamt. Den unika flexibla halsen absorberar trycket och gör tandborstningen skonsam mot mitt tandkött.

Uppenbarligen var det den skonsamma och flexibla halsen som förledde mig att tro att jag hade med två likadana tandborstar att göra! En sak jag borde reagerat på redan i butiken var att den rosa tandborstens förpackning har någonting som den gröna saknar: Ett 3d-klistermärke! Genom att vicka på förpackningen hade jag redan i affären kunnat se och förstå hur det unika borsthuvudet rör sig. Så ouppmärksamt av mig! Hur ska jag lösa detta svåra dilemma?

Läs även andra intressanta bloggar om tandborste, hygien, Aquafresh.