Disney utökar prinsessklubben

Jag är ett stort fan av Disneys prinsessor. Tyvärr har det skapats en väldigt gullipluttig snäll och söt tjej-hysteri runt dem, men i sina ursprungliga filmroller är de väldigt bra förebilder. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att det är två helt nya prinsessfilmer på gång: Rapunzel och The Princess and the Frog.

Rapunzel är tyvärr en datoranimerad film så den faller inte riktigt i samma kategori som de andra. Det är tråkigt, den berättelsen hade kvalat väl in bland de andra klassiska sagorna. Grodprinsessan blir däremot något kontroversiellt (tragiskt nog). Här möter vi Disneys första mörkhyade prinsessa, så jag hoppas att filmen får en genomslagskraft som gör att hon blir en fast medlem av prinsessklubben.


















Bra förebild eller billiga PK-poäng?
Läs även andra intressanta bloggar om Disney.

A Softer World

Jag är inte något större fan av webbserier. Främst av den anledningen att en serie måste hålla igång ett tag innan man vet om den håller måttet eller inte, och jag har inte ork att tröska mig igenom en serie som redan pågått i ett år eller fem.

Min RSS-lista för serier ökar däremot stadigt och jag följer ett par stycken numera. Mestadels är det däremot serier med någorlunda fristående strippar och inga långkörare alls. Däremot tänkte jag återigen flagga lite för en serie som jag följt ganska länge nu, A Softer World, som är min absoluta favoritserie. Det är fotoserier med bisarr text till. Ofta helt obegriplig sådan, och det har hänt att jag gått och klurat i flera dagar innan jag kommit på vad poängen är. Men de har alltid den här dramapoetiska, ofta tragiska, sorgsna eller pessimistiska synen som verkligen vrider bilderna till någonting helt annat än de är egentligen. Älskar den!

Vill ha!

Jag älskar musikaler! Eftersom jag kännt mig på Tolkien-humör den senaste tiden måste jag därför beklaga mig lite över att jag nog aldrig kommer att kunna ta mig iväg för att se Sagan om ringen-musikalen. Så jag sitter här och hoppas på att de släpper den på dvd så småningom! Med tanke på att de verkar lagt en del energi på att få till snygga filmklipp så kanske man vågar tro att det är i mer än bara reklamsyfte.

Särskilt imponerad är jag av det här videoklippet ur Lothlórien, som visar att de vågat ta några rejäla kliv bort från filmernas hjulspår. Väldigt trevligt och bra!



Jag blev också helt förälskad i den här sången, med mycket starkare referenser till bokens mootsvarighet. Tyvärr hittar jag inget videoklipp från denna scen!

Läs även andra intressanta bloggar om Tolkien, Sagan om ringen, musikal,
Lothlórien.

The Children of Húrin

Jag är tyvärr inte mycket för att läsa böcker just nu, men häromdagen köpte jag en bok som jag nästan drar mig för att läsa mer av. Den kommer att ta slut då. Children of Húrin är Tolkien när han är som bäst, en saga som är mörk från början till slut. En saga utan en massa glada hobbitar och alver som lallar runt och sjunger.

Berättelsen tar plats i en tidsålder långt före Sagan om ringen, när det onda var mycket ondare och det goda också var ont. En tid när alverna förrådde och hade ihjäl varandra, när människorna plundrade och tog andra människor till slavar och folk led och svalt. I den här boken dras vi med en huvudperson som inte gör särskilt mycket annat än att gå runt och vara sur och bitter, som slår ihjäl sin bästa vän och gör sin syster på smällen. Det är förtvivlan rakt igenom! Underbart!

Däremot kan jag inte påstå att Children of Húrin är något fristående litterärt mästerverk. Bitvis är det ett rejält rabblande av namn och referenser till andra händelser, så man bör nog har läst Silmarillion både en och två gånger för att uppskatta den här boken fullt ut.

Läs även andra intressanta bloggar om Tolkien, Children of Húrin, litteratur,
sagor.

Vem får den nya rollen som Bilbo?

Enligt Daily Express är James McAvoy (Narnia, Last King of Scotland, Atonement, mfl.) en av de högst tippade för huvudrollen i den kommande filmen The Hobbit. Det tycker jag låter väldigt lovande! Att se Ian Holm återvända till rollen vore trevligt för att få lite konsekvens mellan filmerna, men jag skulle nog vilja hävda att han är för gammal.

Något som gör mig lite skeptisk till trovärdigheten i uttalandet är att de han anses mer populär än är Jack Black och Daniel Radcliffe. Då är det plötsligt inte lika smickrande att stå överst på listan. Å andra sidan så har Jack Black viss erfarenhet av rollen som ringbärare, så det kanske inte vore helt dumt ändå ...

Ett avslutat kapitel

Jag är inget större fan av långa serier, men då och då fastnar jag för sådana. Igår såg jag det allra sista avsnittet av Gilmore Girls, som både har fascinerat och inspirerat mig. Jag är väldigt känslosam när det gäller serier och det har varit mycket gråt till den här. Nu är den slut, efter otroligt många timmar, och det känns lite som att förlora en nära vän. Karaktärerna i serien har blivit lika välbekanta som de människor jag har runt mig i riktiga livet.

Serien kretsar kring relationen mellan mor och dotter, Lorelai och Rory Gilmore, och människorna i deras närhet. Det är den första serie jag sett som har så färgstarka karaktärer att deras vardagsliv fortsätter att vara lika intressant i mer än 150 avsnitt. Det behövs inga rymdinvasioner eller superhjältar. Det finns inte ens några mord, överlagda hämndaktioner eller andra såpainslag. Det här är deras liv helt enkelt, och det fungerar till 100%.

En av de saker som fascinerat mig mest är dialogerna. Jag är väldigt imponerad av manusförfattarna när det gäller den biten! Lorelai har en förmåga att prata otroligt mycket och framförallt har de gett henne en helt bisarr associationsförmåga som ger samtal som snabbt hoppar från ett ämne till ett annat. Det känns aldrig uppstyltat såsom samtal lätt känns på film.



Jag är tycker också att det är intressant hur de har lyckats porträttera den väldigt speciella mor/dotter-relationen. De är väldigt olika som personer, men det finns ändå noggrant utvalda och genomträngande beteendemönster som speglar att det här är två personer som levt tillsammans och stått varandra väldigt nära under många år. Det känns äkta.



Jag tycker även att serien gör sig otroligt bra som nutidsdokument. Huvudpersonerna har ett brinnande intresse för film och populärkultur i allmänhet, äter i princip bara snabbmat av olika slag och lever i fas med nutida teknologi (till skillnad från många andra serier som verkar utspela sig i ett tidlöst vakum utan mobiltelefoner). Serien är fullspäckad med referenser till andra serier, filmer, kändisar, politiska händelser och mycket annat som ger den en stark verklighetsförankring jämfört med andra fiktiva serier.



Läs även andra intressanta bloggar om Gilmore Girls, tv-serier.

My Humps

Som jag skrev i föregående inlägg så tycker jag att det är lite trist när musikframträdanden baseras på att sex säljer. Det ger intrycket av att musiken är så kass att man behöver täcka över den med snygga tjejer som åmar sig framför kameran. Jag är bland annat inte något större fan av hip hop-videor med coola blingblingkillar som omges av dansande halvnakna tjejer med inzoomade rumpor.

Därför tyckte jag att det var otroligt roligt när jag snubblade över den här videon med Alanis Morissette, en av mina favoritartister. Det är en remake av Black Eyed Peas musikvideo My Humps (originalet kan du se här).

Fiasko - 18 en gång till!

Igår var vi ett gäng som träffades för att äta kopiösa mängder tårta. kotte&Nina-klubben hade extrainkallat årsmöte, i stadgarna benämnt som födelsedagskalas, för att bestämma saker. Årsmötet är nämligen föreningens enda beslutande organ. När vi ändå var samlade passade vi på att titta på schlagerfestivalen. Alltid lika roligt! Synd att konceptet blivit så urvattnat i Sverige att man inte orkar titta på den svenska finalen. Alla deltävlingar gör att man mest blir less på det.

Men jag noterade en intressant förändring idag när jag läste tidningarna. Förra året lyftes det massor av kritik i media för att östländerna gaddade ihop sig och dominerade finalen. Järnridån gick ner över The Ark och det hela var helt enkelt ett fiasko. Det lyftes till och med idéer om att splittra evenemanget i en öst- och en västtävling. (Att Sverige i princip bara fick poäng från nordiska länder var inte lika relevant).

I år talas det istället om "det nordiska sveket". Finland gav oss bara fem poäng, och sveket var ett faktum skriver Expressen. Att de gav 12 poäng till Norge är ju skitsamma: I den omtalade "Nordiska alliansen" är det underförstått att Sverige ska vara ledande! Så var det minsann på 1700-talet! Även i Aftonbladet kan man läsa att pakten höll, men att de nordiska länderna svek Sverige. Journalisten Camilla Björn bortförklarar det med att Charlotte Perelli kanske blev för perfekt. För perfekt är tråkigt. Eller så var hon helt enkelt tråkig. Själv tyckte jag faktiskt att det var ett av de bättre bidragen även om musiken i sig inte alls faller mig i smaken, så placeringen förvånade mig något. Framförandet kändes felfritt och betydligt mer rumsrent än den omtalade "kopian" Shady Lady. (Jag tycker att det är väldigt tråkigt att se bidrag vars framföranden verkar baseras på att sex säljer).

I år, precis som förra året, slutade Sverige på 18:e plats. En så kallad fiaskoplacering. Vi kanske borde satsa på en låt på serbiska till nästa år? Eller skicka dit en riktig plojlåt, sådant är åtminstone det som gör programmet värt att titta på.

Alver och tabu: några överrensstämmelser mellan psykoanalys och Silmarillion

Smeg postade en intressant frågeställning i Catahyas forum som fångade mitt intresse. Ni som inte är Tolkien-nördar kan sluta läsa här!

Skulle Sauron kunna leva lycklig i ett äktenskap, med små tottar som springer omkring och drar honom i hjälmen, gömmer hans ring och petar orcherna i ögonen?

Skulle Elrond kunna ha en tortyrkammare i källaren, där han lever ut sina egentliga åsikter om hobbitar?

Biten om Elronds tortyrkammare var det som mest väckte mitt intresse för frågan. Det kändes nämligen inte fel. Påståendet motsade inte på något sätt min bild av Elrond, även om jag aldrig tänkt den här tanken själv. Jag tror inte att han torterar hober, men att han skulle ha någon form av sadistiska drag känns till och med rimligt. Det är någonting med Elrond som gör honom tilldragande på samma sätt som bara våldsamma eller kriminella män kan vara. Den där intensiviteten som utstrålar en tabubelagd och hämmad sexualitet som han bara väntar på att få ge utlopp för.

Tänk på hans sargade barndom: övergiven av båda föräldrarna, omhändertagen av några av världens mest illa sedda personer, uppvuxen i en värld av grymhet och svek. Men ändå ständigt i skuggan av den tidens mäktiga män. Och ständigt i skuggan av sin far, som övergav honom, men vars namn han aldrig slipper ifrån då det ligger på alla alvers läppar. Varför lämnade de honom? Älskade de honom inte? Brodern valde att gå de dödligas väg, men själv plågades han av kval och en känsla av att inte höra hemma någonstans. Elrond halvalven. Han skulle aldrig helt och fullt bli en av dem.

Tänk er sedan lite längre fram i tiden: övergiven återigen av sin hustru som närapå misshandlats till döds. Han gjorde allt han kunde för att rädda henne, men det var inte tillräckligt. Hennes kärlek till honom var inte stark nog att få henne att vilja stanna hos honom. Han var inte bra nog. Vilken ångest. Vilket behov av att hävda sig det måste föda inom honom. Han helade hennes skador, men hon valde ändå att lämna både honom och deras gemensamma barn.

Det var då hans unga, vackra dotter fanns där för honom. Sitt folks aftonstjärna, sin fars ögonsten, en förbjuden lockande frukt i hans värld av plågande självkänsla. Saknaden efter hustrun och bristen på en tydlig modersgestalt i barndomen ger honom en osedlig dragning till henne. Han följer hennes steg, älskar henne över allt annat. Han gör allt för henne. Den förbjudna spänningen mellan dem är så stark att hon i sin jungfruliga oskuld ofta lämnar Vattnadal för att spendera årtionden hos sina morföräldrar. Men trots allt ser hon upp till honom, sin far och ledstjärna, och hon förlåter allt. Hon vill bara göra honom lycklig. Han skulle aldrig göra henne illa. Hon kommer alltid tillbaka.

Tänk sedan hur han plötsligt en dag tvingas han se på när hon, trots hans enträgna försök att hindra det, förälskar sig i hans egen fosterson. Pojken han själv fött vid sitt bord, som han fostrat till att bli lika nobel som hans egna söner. Han som vuxit upp till att bli den man som kommer att beröva honom även sin enda dotter för all framtid. Han känner desperationen, den överhängande ensamheten. Ett liv utan Arwen kan aldrig mer bli ett liv värt att leva.

Freud skulle säga att Elrond torterar hober i sin källare.

Läs även andra intressanta bloggar om: Tolkien, Elrond, hobbit,alver.

Big Love

De senaste dagarna har både DN och SvD skrivit mer om Fundamentalist Church of Jesus Christ of latter days saints. Det är en sekt med några tusen anhängare omkring Utah som leds av profeten Warren Jeffs, som just nu avtjänar ett tioårigt fängelsestraff efter att ha arrangerat en våldtäkt och ett bröllop mellan en 14-årig flicka och hennes äldre kusin. Jeffs förespråkar månggifte och säger sig själv ha ett 70-tal fruar. Eftersom sekten har ett tämligen lågt anhängarantal har detta lett till att incest är vanligt, liksom unga kvinnor som gifts bort till betydligt äldre män.

Anledningen till att jag tycker att dessa nyheter är så fascinerande är att jag verkligen gillar TV-serien Big Love. Ämnet aktualiserades av att min mor precis håller på att titta på den. Serien kretsar kring en polygamistfamilj, Bill Henrickson och hans tre fruar med tillhörande barn, som lever ett modernt och tämligen normalt förortsliv i Salt Lake City. Genom nära släktband mellan familjen och ledande medlemmar i FLDS spelar sekten en betydande roll i serien och vi får se på nära håll hur många av dess anhängare lever. När jag först såg serien trodde jag att det var påhittat för att se coolt ut på tv, men nu när jag läser mer och mer inser jag vilken bisarr och verklig värld det egentligen är som gestaltas. Big Love är ett hett tips för den som gillar dramaserier.

Intellektuella böcker

Djävulskattungen skriver idag om hur viktigt det är med utmaningar för att få intellektet att växa. Att många människor blir mer och mer korkade och därför kräver mer lättsmält föda. Det kan jag tyvärr bara hålla med om. (Att Sveriges mest lästa bloggar handlar om 16-åriga flickors klädval, hundvalpar och fikavanor är väl ett av många bra tecken på den saken?)

Hon utmanar mig att nämna en bok som är riktig mental styrketräning.

Tyvärr har jag inte varit mycket av en bokmänniska på väldigt länge. De böcker jag läst det senaste året kan nog räknas på ena handen, och de flesta av dem är just lättsmält underhållning. Någonting annat orkar jag inte med. Så fort det blir lite tungt eller tråkigt lägger jag ifrån mig boken, och kommer mig aldrig för att ta upp den igen. Det är lite tråkigt, eftersom jag för ett par år sedan brukade läsa ett par böcker i veckan. Nu har jag bara inte energi eller tålamod till det längre.

Så tyvärr får jag nog säga pass på den här. Men jag utmanar istället mina betydligt mer litterära vänner Månskensdans och Arianrhod.

In Hate We Trust

Idag var jag på en fotoutställning på Stockholms länsmuseum. Den består av en serie otroligt maffiga bilder av Elisabeth Ohlson Wallin på temat homofoba hatbrott. (Samma kvinna som gjorde den omtalade Ecce homo-utställningen). Bilderna går i en barock stil och är väldigt mycket den typ av foto och ljussättning som jag uppskattar. Symboliken och detaljerna i bilderna är enorm och jag tror att jag skulle kunna ha dem hemma på väggen i ett år och fortfarande upptäcka nya saker.

Alla bilder utom en går att se på hennes hemsida. Tyvärr tappar de otroligt mycket av att visas i ett så litet format med dålig kvalitet, så jag rekommenderar alla som har möjlighet till det att släpa sig till Nacka för att se dem.

Det skrämmande är att alla bilderna är baserade på verkliga brott som ägde rum i Sverige under drygt ett års tid. Undantaget är ett av dem, som ägde rum i Italien, och den tavlan är min favorit. Främst på grund av färgerna. Det är tavlan där en kvinna våldtas av två män, samtidigt som sex kardinaler med stånd står runt om och tittar på. Tavlan skildrar en händelse som ägde rum förra sommaren. En lesbisk kvinna blev våldtagen av fascister, väl förberedda med kondomer, utanför en gayklubb i Rom. I den efterföljande debatten gjorde en av kardinalerna ett uttalande och sa att det är sådant man får räkna med om man är öppet homosexuell. Med största sannolikhet talar han inte för alla katoliker, men det är ändå en person som innehar det näst högsta ämbetet i den romersk-katolska kyrkan.

Bilden kan ses som en väl befogad spark mot de förlegade tankarna inom denna instutition. Inte för att kyrkan inte har rätt att ha sina egna religiösa åsikter, utan för att kyrkan inte har vett att avgöra när dess åsikt är önskvärd. Jag tycker också att det ska ses som en spark mot de personer inom kyrkan som inte delar denna åsikt men som trots det valde att hålla tyst.

Läs även andra bloggares åsikter om: Elisabeth Ohlson Wallin, Homosexuella, Hatbrott, Katolicism, Konst, Våldtäkt

The Hobbit blir film

Idag har New Line Cinema tillkännagett att The Hobbit blir film. Inte bara en utan två filmer. Efter många om och men kommer filmerna trots allt att göras av Peter Jackson och Fran Walsh.

Att göra The Hobbit till två filmer är troligen ett genidrag och en möjlighet jag inte ens haft i åtanke. Handlingen i boken är alldeles lagom lång och linjär för att göra sig på film, men den har den stora bristen att en övervägande del av karaktärerna är skäggiga små dvärgar. Inga publikdragare direkt. (Hur bra kritik Härskarringen än fått hade ingen av filmerna vara lika storsäljande utan att ha lockat tusentals tonårsflickor med heta skådespelare.)

Genom att göra två filmer kan man förhoppningsvis få utrymme för många andra storylines som inte finns i den ursprungliga boken. Många skulle nog se det som ett helgerån, men i det här fallet tror jag att det skulle kunna lyfta de tidigare filmerna något enormt. Många händelser som skulle kunna ge ett nytt djup åt trilogin ligger kronologiskt samtida med The Hobbit.

Vi skulle kunna följa Aragorns historia, från det att han som barn träffar Bilbo i Vattnadal (10 år gammal vid tillfället - han kan inte ha missat det). Då slipper vi hela biten med att någon random karl går och blir accepterad kung i ett främmande land sådär över en natt. Vi kan också få se hur Vita Rådet fördriver Sauron ur Mörkmården samma år som Bilbo hittar ringen. Detta ger en möjlighet till att framhäva konflikten mellan Saruman och Galadriel, som faktiskt skulle kunna motivera alvernas deltagande i Helms klyfta. Vi kan få se dvärgarnas kamp i Moria, händelserna mellan Aragorn och Denethor som kan förklara deras tillbakadragna respektive rabiata karaktärer, Frodos föräldrars död ...

Kort sagt: Hur kapitalistiskt vinstsyftet med detta än må vara tror jag att det kan bli riktigt grymt.

Läs även andra bloggares åsikter om: The Hobbit, Bilbo, Tolkien, Fantasy, Film

Disney är bra

Titanic 2 - The Surface

Jag har väntat länge, och snart är den äntligen här! I sommar släpps uppföljaren till Titanic, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. I Hollywood är ingenting omöjligt, ingen uppföljare för långsökt och inget varumärke för urvattnat ...